Robert Rauschenberg på Moderna Museet

Robert Rauschenberg är en av de stora portal figurerna i den konstnärliga revolutionen från början av 1960-talet, och han har dessutom ett speciellt förhållande till Moderna Museet och dess mytiska storhetstid. Här visades han redan 1962, här finns hans get med bilringen om magen som har blivit ett slags symbol för hela museet, och det är till och med han som har gjort den nya loggan.

Nu är han tillbaka med en imponerande samling verk från just det sena 50- och tidiga 60-talet, på en utställning som gjorde Mats Arvidsson mycket glad.

Jag tror sällan jag har sett en utställning som doftar så starkt av förändring, uppbrott och en ny livskänsla. Så här ser det ut när vinden vänder och tiden ömsar skinn.

Så var det ju också då, i det tidiga sextiotalet, när Rauschenberg satte ihop sina combines, kombinationer av måleri, skulptur och collage. Tiden förändrades verkligen, och som bekant inte bara i konsten. Det var inget under att folk köade till Moderna Museet då, 1962, möjligen är det ett större under att känslan finns kvar fortfarande, fast vindarna har vänt många gånger sedan dess. Jag trodde att det skulle bli ett nostalgiskt återseende, men den här känslan av en ny tid har inget med nostalgi att göra, och 45 år senare ser man också andra saker i verken än man gjorde då. Då såg man lättheten och lekfullheten, ett sätt att förhålla sig till konst som man inte var van vid, nu ser man också hur mycket av traditionen som faktiskt finns där. Där finns både den tidiga europeiska modernismen, Tatlin och Schwitters och de andra som skruvade ihop konst av litet vad som helst, och den amerikanska abstrakta expressionismen med de stora fria penseldragen, färgen som ett direkt avtryck av handens rörelse. Men Rauschenberg desarmerar traditionen, han tar bort de metafysiska pretentionerna om det heliga konstnärsgeniet och de absoluta sanningarna och ersätter dem med den där frejdiga lättheten och respektlösheten.

Han står mitt i ett skilje, med ena foten på var sida, precis på väg att ta det första steget in i en ny tid.

Så egentligen är inte varje enskilt verk så viktigt här, han tar sina brädlappar och gamla skåp och gamla tidningsfotografier och bilder, eller en gammal get om han nu har den till hands, målar några penseldrag i klarrött eller klargrönt på dem, fritt associativt och med yttersta estetiska fingertoppskänsla, och så börjar det sjunga. Jag förstår inte riktigt hur det går till, möjligen har det att göra med konstnärens egen lycka över att få lattja ihop dessa bitar ur konsthistorien till något som ingen förut har sett.

Som sagt, varje enskilt verk kanske inte är Det Stora Mästerverket, ytterligare en pretention som Rauschenberg var med om att montera ner,men tillsammans blir de någonting mycket märkvärdigt, någonting mer än en tid, mer som ett helt klimat kanske.

Det var länge sedan man blev på så gott humör som man blir på Moderna Museet. 

Mats Arvidsson

mats.arvidsson@sr.se  

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista