Monica Bonvicini på Bonniers konsthall

I höstas fick Stockholm en ny, stor konsthall – inrymd i ett elegant glashus ritat av Johan Celsing. Bonniers konsthall inledde med en stipendiatutställning, men i helgen öppnade den första separatutställningen. Detta med den internationellt efterfrågade Monica Bonvicini, född 1965 i Venedig men utbildad och verksam i Berlin. I Stockholm går hon loss på Celsings glashus med en slägga. Mårten Arndtzén har varit på utställningen.

Dunk. Dunk. Dunk.

Låter det någonstans inifrån konsthallen. Följer man ljudet kommer man ut i en sal där delar av golvet är uppbrutet. Eller snarare genomtrampat, för det är ett extragolv av gips som Monica Bonvicini lagt ut, ovanpå ett lager av skumgummi. Vilket gör att det svajar lite när man går, och rätt vad det är knäcker det till.

Att Monica Bonvicini är med på i stort sett alla internationella konstbiennaler på marknaden just nu – för ögonblicket i Taipei, snart i Moskva – beror nog inte minst på hennes handlag med porriga material som gummi, rep och blanka kättingar.

Men på Bonniers konsthall ligger fokus snarare på hennes andra huvudintresse: nämligen byggnader, eller finare uttryckt arkitektur.

Och hon slösar ingen tid. Redan i entrén möts man av utställningens enda helt nya verk: bilden en orkanhärjad, helt kollapsad byggnad screentryckt på en glasruta med stålram. Och så det där dunkandet, som visar sig komma från en slägga som går loss på en vit vägg så putsen yr – visserligen bara på film, men den projiceras på en exakt likadan vägg så… ja, ni fattar.

Man gör det. Monica Bonvicinis konst kräver inga avancerade tolkningar, man känner den i kroppen. Inte minst som hon är där och petar på en känsla av tillvarons och tingens bräcklighet som nog tilltagit hos de flesta av oss sedan ozonstormarna började svepa in över vårt land.

Men hon har en komisk ådra, också. På väggarna får vi ta del av en pågående enkätundersökning, där Bonvicini ber byggnadsarbetare i olika länder att svara på frågor som ”Är byggnadsarbete manligt?”, ”finns det nåt erotiskt över byggnadsmaterial?” och ”vem skulle du vilja trycka upp mot en vägg?”.

Ett lättsamt sätt att visa att hus inte bara byggs av trä och sten, utan av värderingar också. Män, med värderingar. Och en del humor, faktiskt – inte minst bland de svenska byggjobbarna. Fast den syns ju sällan i husen. Undrar varför?

Mårten Arndtzén

marten.arndtzen@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista