Clintans japanska pickadoller

Precis som i sin förra film - Flags of our fathers - tar Clint Eastwood med oss till andra världskriget och slaget om ön Iwo Jima, i sin nya ”Letters from Iwo Jima”. Men där den där den förra filmen berättade historien ur ett amerikanskt perspektiv så är den nya ett försök att se den med japanska ögon.

Det är som att sitta och titta väldigt längepå en bataljmålning. Estetiken är så konsekvent att ”Letters from Iwo Jima” skulle kunna kokas ner till en eller två bilder. Först är man en dryg timme ute i det i fria och sen en dryg timme i grottorna grävda i Iwo Jimas inre. Färgskalan är urblekt som ett gammalt favoritplagg. Ett gammalt grått favoritplagg.
  Men trots att Eastwood med sin film vill ge en bild av den andre så blir det svartvitt, som så ofta i hans filmer. De goda jappanerna är genomschyssta, dom onda har fel i allt.
  Det är kanske är fräschare bild av japanen i amerikansk krigsfilm än vi sett tidigare, men nån vidare fräsch människosyn är det inte. Och vad Clintan egentligen har för förhållande till för filmen centrala och problematiska begrepp som heder och ära - det blir jag inte klok på, men att han fortfarande gillar pickadoller det är närmast övertydligt. Och den nästan heliga vapendyrkan som filmen ger uttryck för, den förtar mycket av känslan att det här skulle finnas några egentliga invändingar mot kriget.
  Och ändå: efter 2 timmar och tjugo minuter är man så manglad av den här filmen att den till sist äter sig in i huvudet på en. Det måste erkännas men jag är inte säker på att jag vill han den där.

Måns Hirschfeldt

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista