Parsifal i Karlstads domkyrka

I helgen var det premiär på en annorlunda operaföreställning. Wagners sista opera, frälsningsdramat Parsifal, spelades i Karlstads Domkyrka. Det är Värmlandsoperan som valt att flytta in den här berättelsen om medeltida riddare som bland annat vaktar gralen, flytta in den i kyrkorummet.

För regin står Wilhelm Carlsson och dirigerar den här stora produktionen med sångare, Värmlandsoperans Sinfonietta och kör plus extra körer och musiker, det gör tyske Henrik Schaefer.

Per Feltzin!

Det här är ingen operaföreställning, inte bara det. Det är något annat.

En mässa, en happening, ett tillstånd, en meditation och en attack. Det blir så när man placerar en sån här opera i kyrkan. Dramaturgin liknar ofta en kristen mässa: monotona återberättade skildringar blandas med profetior, himlastormande orkestermuller och rytmiska körer om att bryta bröd och dricka vin, att ta nattvarden.

Wagner säger i Parsifal att den enda som kan ge oss ro är en oskyldig dåre som blir upplyst, får kunskap genom att känna medlidande.

Om jag tar fram förstoringsglaset kan jag tycka att gestaltningen ibland blir lite skolteatertablåartat, att orkestern emellanåt spelar surt och att solisterna någon gång för ofta söker efter rätt uppsättning toner och övertoner. Och att kyskheten redan i tolkningen vunnit över sexualiteten.

Men helheten. Den suddar bort alla frågetecken. Mitt i kyrkan finns en rund vit scen. Bakom den sitter orkestern. De fyra nygjorda stora klockorna vi hörde nyss, står dock vid ingången och från den och från orgelläktaren ovanför sker entréer och hörs körsång. Precis som till höger och vänster där det också finns gångar och balkonger.

Ellen Ruges ljus projiceras på tak och väggar.

Ann-Mari Anttilas kostymer bottnar i medeltida munkstil men har flera nutida inslag. På scenen finns då och då en stol, en säng, ett spjut och en gral. Men bara det.

Man sjunger på tyska, men det finns textmaskin. Och som man sjunger! Nära, starkt och personligt. AnnLouice Lögdlund gör Kundry, Fredrik Zetterström Amfortas och Marcus Jupither Klingsor. Mats Almgren sjöng Gurnemanz från predikstolens trappa på premiären eftersom Johan Schinkler var belagd med sångförbud av läkare. Men han agerade fullt ut.

Och Michael Weinius gör Parsifal.

Henrik Schaefer väljer ett mjukare spelsätt, mer romantiskt. Det är bra i en kyrka med lång efterklang, annars riskerar ljudet studsa all världens väg.

Men så händer det alltså något mer. Det finns ju ingen foajé så vi står i pauserna och sorlar i bänkraderna - en fin syn i kyrkorummet. Musiker och publik blandas. Jag själv går fram till ljusstaken till vänster om scenen och tänder två ljus till saknade och sjuka i familjen. Alla kan se mina och andras ljus samtidigt som man njuter av Wagner.

I pauserna kan man också äta i lokaler bredvid kyrkan - så den och operan står plötsligt mitt i byn. Nästan åtminstone. När jag går hem vid midnatt, ner från mitt högkulturella, då snöar det ymnigt i Karlstad. På gatorna skrålar berusade och för tunt klädda ungdomar. I små bås utanför restaurangerna trängs rökarna. Vi ser på varandra. Bara genom medlidande kan man få nåd. Det är is under snön.

Per Feltzin

per.feltzin@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista