Westerbergs milda vansinne

Mest känd är han väl fortfarande för sina barnprogram på 70-talet, teatermannen Staffan Westerberg. Men han har hunnit med ett och annat sedan dess, senast en rosad föreställning om födelsestan Luleå på Norrbottensteatern i Luleå, ifjol.
  Nu återvänder han till Kristina Lugns Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm med föreställningen ”Oväder på Brunnsgatan”, där han både skrivit manus, gjort scenografin och står på scen, tillsammans med Jane Friedmann och Kajsa Reingardt.

”Detta är mycket enkel teater, som man kommer fram till när det är för sent” står det på en skärm på scenen när föreställningen börjar. Och så är det. För det handlar om teater som vaudeville, om skådepelaren som estradör. Men det handlar också om en besvärjelse av den där döden, som står där och tittar och väntar - och om att det kanske tar ett liv att förstå precis vad man egentligen tycker är allra bäst.
 ”Jag håller mig till gestaltningskonsten” får Jane Friedmann säga med sin underbara klassiska och mjuka skådespelardiktion, medan Kajsa Reingardt tonsäkert får rulla på r-en i chanson efter chanson. Där finns två väskor, innehållande någon sorts barn kallade Tora och Teja och ett porträtt av Tora Teje på väggen. Där sjungs visor från Nu ska vi sjunga, men med nya ord ibland, och så utspelar sig allt på en bakgård, i ett hus som kunde vara Strindbergs, med besök av rollfigurer från flera av hans pjäser. Med Strindbergsrepliker som avsmakning.
  Scenrummet omringat av naivistiska husfasader i klara färger. Ett piano.
  Det är minnen, minnen, ljud av minnen, tankar på minnen, frågor kring minnen: det är en revy som vill hålla taget lite till, som vill stanna kvar ett tag i det där landet, som jag är för ung för att ha upplevt, men som jag ändå känner igen.
  Och det är förstås, Staffan Westerberg. Han som är en del även av mitt minne - den lite tokiga blicken, som bara skymtar, den lugna galenskap som är hans - som är stark och mild och omslutande. Och jag visste det ju redan, men jag tänker det ändå: han är en av de stora, en som inte liknar någon annan. Jo, förresten. Nog märks det att han inspirerats av Kristina Lugn, i språkets vändningar - och visst tänker jag på Bergman och hans sista Strindbergs- uppsättning, av Spöksonaten. Även det teater byggd av minnet av teater.
 ”Uppsökande verklighet!” heter det i en replik. Tack för den.

Anneli Dufva

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista