Mirja Unges noveller - Brorsan är mätt

Mirja Unge debuterade 1998 med romanen ”Det var ur munnarna orden kom” som vann det årets Katapultpris. 2000 kom romanen ”Järnnätter” och fem år senare ”Motsols” som vann tidningen Vi:s litteraturpris, och samma år debuterade Unge som dramatiker med pjäsen ”Var är alla?” som spelades i en hyllad uppsättning på Riksteatern. Nu debuterar Mirja Unge i ytterligare en litterär genre, novellen – ”Brorsan är mätt” heter samlingen som Maria Edström har läst.

Det är det här med interpunktionen i Mirja Unges prosa – den finns knappt. Meningar böljar fram, orden glider liksom på vågor istället för att snyggt och prydligt delas in och struktureras av skiljetecken. Så här kan det låta, som i titelnovellen, ”Brorsan är mätt”:

”Och jag såg honom tugga och skrapa tallriken för han var noga med det brorsan han letade och jagade med gaffeln efter ärtorna för dom låg gröna där och hade spritt sig överallt och brorsan darrade med gaffeln och jagade efter dom och spetsade en och fick in i munnen och tuggade och letade efter nästa och han hade det knepigt med koordinationen och att få till den, gaffeln gled och slant över ärtorna.” Slut citat.

Det här ger en ohygglig närbild i texten, det är lite som att titta så nära att man nästan inte ser något, ingen skärpa, ingen utzoomning och överblick. Däremot ger det en nästan ohygglig närvaro, andning och sinnlighet runt orden. Det är både lockande att ge sig in där bland ordens kroppslighet, men också lite läskigt att förlora sig i ett slags kaos där ordens förmåga att skapa ordning på nåt vis är ur funktion. Det är lite som om Unges text inte riktigt är skrift utan fortfarande tal och därför skapar den här lite gungande känslan att vistas på en gräns.

Samtidigt är den här förment osofistikerade stilen också otroligt driven, med precision och exakthet i uttrycket och som dessutom är helt kongenial med innehållet. Här i den nya novellsamlingen känner vi igen miljöer från tidigare böcker, nån är som brorsan intagen på psyket, en farsa är inte mycket för att ringa och sitter gärna på pizzerian på fredagskvällen och ofta finns en hon, som skrivit något, studerat något, börjat röra sig lite tveksamt. En ung kvinna som ibland också är utsatt, som rör sig på gränsen mellan den egna lusten och övergreppet. 

”Brorsan är mätt” rör sig lite grann i samma landskap som romanen ”Järnnätter” – min favorit! Det är ett slags rörelse i landskapet, i såväl det geografiska som i det inre och inte minst i det klassmässiga som Mirja Unge fångar med sin språkkänsliga seismograf. Unges novelldebut känns, precis som tidigare böcker, nödvändig i det svenska litterära landskapet.   

Maria Edström

maria.edstrom@sr.se 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista