Hafez - En persisk Shakespeare

En ”persisk Shakespeare” har han kallats - 1300-talspoeten Hafez, inte för sitt sätt att skriva men för sin ställning i den persiska kulturen. Nu är han för första gången översatt till svenska direkt från originalspråket, i två olika böcker. Magnus Florin som hade läst den persiske trettonhundratalsdiktaren Hafez, i två nya tolkningsvolymer, ”Ökenvindens ande” av Fateme Behrosh och ”Dikter” av Ashk Dahlén.

Gå på krogen och svänga en bägare är ingen ovan syssla för diktare, inte heller att skriva en vers om det. Men när Hafiz höjer sitt dryckeskärl är det för att smaka på Guds sanning och kärlek. Vinstugan är en pilgrimsort; bakom den älskades mörka lock hägrar Gudsnamnet; vinkruset är den sufiske mystikerns hjärta; han är ett stycke lera som formas av änglar till ett tempel där anden bor och det fördolda uppenbaras i berusningens evighetslängtan; och näktergalen är mystikern som besjunger rosen som är Guds ansikte...

Ifall den oinvigde läsaren efter några yra turer erkänner sig schack matt, kan han betänka att just de orden betyder ”kungen dör” på persiska och på mystikerspråk innebär att själen återuppstår i Gud.

Hafiz’ verser har sina sidor - inte minst för att den andliga tydningen knappast utesluter den jordiska. Mystikens vin är inte alkoholfritt. Det är ytterst tvetydigt och läsaren undrar: är Hafiz i vinstugan eller klostercellen, audienssalen eller eremithyddan eller kanske i en orientalisk bazar? Är han sockermun eller andlig mästare,  floskulös makttjänare eller politisk libertin? Antagligen allt på en gång, vilket har borgat för ymnig popularitet bland både ortodoxa och fritänkare och vanligt folk - vid yalda, vintersolståndet, samlas många persiska familjer än idag vid Hafiz dikter och läser högt och spår framtiden och dricker vin, vin, vin.

Det är begripligt att svenska översättare har väjt för Hafiz - men  n u  när han plötsligt finns att läsa för första gången i översättning från originalet, hampar det sig så att det sker i två olika böcker: ”Dikter” i översättning av Ashk Dahlén, och ”Östanvindens ande” i översättning av Fateme Behros. Båda är försedda med informativa kommentarer och det är på sin plats till en läsning som inte i första hand ger omedelbar estetisk njutning, men desto mera av kulturell fundering.

Bland allt oöversättligt i världen är Hafiz bland det oöversättligaste, även inom persisk horisont, och det är fascinerande att jämföra de vitt skilda tolkningarna – översättarna är som två lika angelägna som motstridiga vittnen. Men det verkligt spännande är att tänka på det större sammanhanget. Goethe skickade beundrarpost till Hafiz i sin stora ”Väst-östlig divan” för snart tvåhundra år sedan. Här korresponderas det beundrande igen med Hafiz, i en helt ny tid, och det är vackert att utgåvorna kommer vid tiden för det persiska nyåret. Det finns en anda av högtid och löfte hos Hafiz som man både kan storkna över och bli förtjust av, och nog tar även den oinitierade läsaren del av några droppar vin från den höjda bägaren, eller var det från Gud?

Magnus Florin

magnus.florin@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".