Om Kurt Vonnegut

I går morse kom beskedet att den amerikanske författaren Kurt Vonnegut har avlidit, 84 år gammal. En av dom som träffade Kurt Vonnegut är kulturnytts Göran Sommardal:

I ett 8-punkters program för att skriva oöverträffade noveller anger Kurt Vonne-gut som punkt nummer 7:  Skriv för att behaga en person åt gången. Om du öppnar fönstret för att älska hela världen, så kommer din berättelse att få lung-hinneinflamation. Punkt nummer 5 lyder: Börja så nära slutet som möjligt.

Kanske är den senare punkten också hemligheten bakom Kurt Vonneguts eget författarskap och det som är upphovet till den aldrig påträngande utan nästan paradoxalt nonchalanta intensiteten i hans berättelser – stora som små, anekdoter som undergångsvisioner: i hans litterära händer befinner vi oss redan från början och sedan hela tiden alldeles intill slutet. Antingen rullas början och mitten på en historia upp bakifrån, där slutet redan är etablerat eller välbekant, som i Moder natt från 1961, i form av en amerikansk nazi-propagandists me-moarer, eller också rusar huvudpersonen runt och viftar med sina eller andras slutscener eller slutord hela berättelsen igenom, som i Katt-vaggan från 1963, där huvudpersonen, alias författaren, alias Kurt Vonnegut, dvs. det fullständiga påhitt som boken igenom är upptagen med att skriva en bok med titeln Dagen då världen tog slut, där han tänkt beskriva vad ett urval betydelsefulla amerikaner gjorde den dag då atombomben föll över Hiroshima.

I Slakthus 5, som blev Vonneguts stora genombrottsroman, befinner sig berättaren, precis som en gång Vonnegut själv, på andra sidan slutet, dvs. den brittiska terrorbombningen av Dresden som i slutet av Andra värlskriget dödade 135.000 civila på ett bräde.

Denna fascination inför mänsklighetens oupphörligt uppradade slutpunkter skulle antagligen bli en smula tröttsam om den inte bottnade i Vonneguts 100%-iga pessimism och absoluta ovilja att vara trösterik och samtidigt parerades av hans totala avsaknad av cynism. Jag vet att några har kallat honom cynisk, men det kommer från dem som inte låter sig nöja med en galghumoristisk humanism utan behöver en hinsides tröstnapp i rockärmen.                 

Så här slutar det i Kattvaggan, när den unge mannen får papperet med den sista meningen i sin idoliserade vishetlärare Bokonons böcker överräckt av högst densamme:

”Det här är vad jag läste:

Om jag hade varit en yngre man, skulle jag skriva den mänskliga dumhetens historia och klättra upp på toppen av Mount McCabe och lägga mig på rygg med min historia till kudde, och jag skulle ta från marken lite av det blåvita gift som gör människor till statyer, och jag skulle göra mig själv till en staty, liggande på rygg med ett hemskt flin och räckande lång näsa åt Du Vet Vem.”                                                                                                

Kurt Vonnegut, citerad av Göran Sommardal

Göran Sommardal

goran.sommardal@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista