Totties konst inbjuder till egna tankar

Liljevalchs konsthall i Stockholm ordnar sedan år 2000 vad man kallar för ”Mitt i karriären-utställningar” där en svensk konstnär får hela konsthallen till förfogande.

Senast var det Meta Iseus-Berlin som ställde ut, före henne till exempel Ernst Billgren och Dan Wolgers. Och i helgen öppnade Sophie Totties Mitt i karriären-utställning, under rubriken Fiktionen är inget skämt.

Tottie, som är född 1964, har funnits på den svenska konstscenen sen tidigt 90-tal. De senaste åren har hon bott i Berlin och hennes konst, som har rykte om sig att vara svår, den är fylld av referenser till politik, arktitektur och lärdomshistoria. Måns Hirschfeldt:

I flera av rummen på Liljevalchs löper långa textremsor längs med väggarna, de korsar och överlappar varandra och bildar rutor och spektrum och spindelnät. Och röda bostäver i långa banor bildar meningar som upprepas som mantran - det kan vara nåt om till exempel Kepplers förhållande till oändligheten eller om att ungdomars sätt att skapa relationer har förändrats.

Sophie Totties konst kan tyckas så komplex och smart att man själv bara kan känna sig dum i jämförelse och jag blir väl inte så himla mycket klokare av innebörden i det här säkert djupt betydelsefulla textfragmenten. Däremot så blir jag efter ett par varv i konsthallen alltmer road av vad jag ser. För det här är en luftigt hängd utställning som tätnar eftersom.

Det enskilda verken vinner onekligen på att få sällskap av varandra och på det utrymme som en hel konsthall erbjuder. Totties formspråk är ordentligt konsekvent och efterhand bildas det större mönster utifrån det återkommande cirklarna och rutorna och remsorna. Det är som om det ritas upp kartor över nånting som kan tyckas väldigt stort, eller lika gärna nåt mycket litet. Ungefär som att se stjärnhimmlen i hörnet av ett kretskort.

Det blir en bild av ständigt brus: ett blippande av lärdom och tecken och påståenden och pixlar - med textremsorna som ett slags informationens motorvägar eller kanske myrstigar. Där allt på ett plan kan tyckas vara i fritt flöde andra sidan av myntet är ordning och kontroll och förpackning.

Och här finns en sal med jättesnygga halvt genomskinliga cylindrar på väggarna och i dem olika hemliga dokument. Tjocka svarta streck har censurerat det mesta texten men nog kan man läsa nåt om Bin Laden, vilket ju anger tonen och tidpunkten. Och att det hela handlar om nåt mycket viktigt.

Men även om cylinderformen kan tyckas sluten så öppnar den för associationer och för egna myrstiger. Och jag börjar tänker på andra epokers informationskapslar, som rörpost med sjukhusjournaler eller torarullar. Med förborgad kunskap om människan i medicinsk eller metafysisk mening.

Och jag tycker man kan ta fasta på hur ofta Sophie Totties verk påminner om ritningar av tid eller rum, för det ger vink om att den här konsten kan vara användbar om man bara är med och bygger lite.

 Måns Hirschfeldt

mans.hirschfeldt@sr.se

Den pågår på Lijevalchs Konsthall i Stockholm fram till och med den 27 maj 2007.

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".