Bruno Dumonts märkliga mänsklighet

Den franske regissören Bruno Dumont har delat publik och kritiker i två läger - ivriga tillskyndare och de avfärdar och ibland avskyr hans dröjande berättelser. 1999 fick Dumont sitt konstnärliga genombrott med filmen L’Humanité - Mänsklighet. Den belönades med Juryns stora pris i Cannes och det gjorde också hans senaste film, Flandern. Även den utspelar sig på en gudsförgäten fransk landsbygd och det är bara amatörer i alla roller. Gunnar Bolin har sett Flandern.

Landskapet. Ständigt detta landskap hos Bruno Dumont. Och så fult det är. De vattensjuka åkrarna, bondgårdarna där färgen likt hudsjukdomar flagar, gårdsplanernas skitiga tristess och betongtrappornas stumma entreér till gårdens ändlöst trista rum. Landskapet och artefakterna: husen, fordonen, redskapen är realistiska målade men ofta med gråfärgernas entoniga palett. Kameran som precis som i Mänsklighet styrs av Yves Cape, den glider sorgset, långsamt över fält och kullar, det klafsar dystert av stövlar: här går Demeter; en på gränsen till korkad, fåordig ung man som arbetar på en av gårdarna. Han är en tydlig Dumontskapelse, mest skarpa konturer av en hel människa, han kommunicerar med sin barndomskamrat den vackra Barbe med entoniga fraser.

- Ska vi gå en promenad. - Ja.

De går in i en dunge tar av sig på underkroppen och har ett 30 sekunderssamlag. Reser sig går tillbaka över kullarna.

Bruno Dumont testar åskådarens tålamod. Första gången man ser en Dumontfilm kan det börja krypa i kroppen, men man kan också efter ett tag bli alldeles tagen. Inte av det tillsynes vardagligt realistiska utan av den exakta upphöjningen eller poetiseringen av mänskligt liv och mänsklig tristess. Det ser ut som något alldeles vardagligt men är det långt ifrån.

Demeter och Barbe går på bykrogen, Demeter svarar nej på frågan om han och Barbe är ett par, hon svarar med att ragga upp Blondel en tjusig men sorgsen ung man. Man talar om kriget, vem som ska åka dit och inte.

Så är vi där i en krigets eviga plats som kan vara alla länder och inget. En kvinna med huvudduk vådltas brutalt av Demeter och hans kamrater, några krypskyttar visar sig vara barn som skjuts ihjäl. Demeter lägger en medlidandets hand på deras. Hemma är Barbe gravid, hon ska ta bort barnet - i Flandern.

Flandern visar på krigets totalt ologiska händelseförlopp, någon sover, går ut i natten försvinner, någon mördas, alla blir till djur. Den franska landsbygden är det jämförelsematerial som bjuds. Ingen ler, replikerna är lätträknade, sexualiteten är ett tidsfördriv. Men det finns en märklig värme, en alldeles egen Dumontsk Mänsklighet...

                                                               Gunnar Bolin

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".