Strålande och mörk vision i Sunshine

Den brittiske filmregissören Danny Boyle slog igenom med visst buller och bång - 1996 var Trainspotting filmen som alla talade om. Och drygt tio år senare tar han nu steget ut i rymden med sin nya film Sunshine. Måns Hirschfeldt recenserar.

Titeln ger en fingervisning: Solen på att slockna och jorden därför blir kallare och kallare. Men rymdfarkosten Ikaros 2 är på väg med en bomb som ska tända vår närmaste stjärna på nytt. Det kan kanske låta lite fånigt men låt mig gå rakt på sak: Det här är en nutida ättling till klassiska science-fictionfilmer som 2001, Solaris och Alien. För här finns en unik vision av Något annat. Filmen fångar konstrasten mellan totalt mörker och förintande ljus och gestaltar den fina gränsen mellan bottenlösa kyla och och många miljoner grader varmt.

Boyle fångar bräckligheten i livet mellan ytterligheterna, och han gör det med visuell precision som är häpnadsväckande, mörker och ljus bryts mot varandra i allmer hisnande konstellationer, tonsatta med fräsande och mycket brittiskt electrosoundtrack.

Och i takt med att bilderna skenar och biofåtöljen skakar och hela duken till sist tycks skeva så djupnar frågan om ansvaret för andra. Lockelsen och äran i att rädda mänkligheten är förstås stor, men kan den tävla med drömmen om att vara ensam kvar - ensam med Gud? Ja, det är en tanke som skaver mot samtid av självmordsbombare, miljöhot och världsförbättrare.

                                                        Måns Hirschfeldt

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".