Gammal är äldst och Kadaré regerar

Ständiga nobelpristkandidater, det är de där författarna som alltid återkommer i gissningarna om vem det kan bli i år och Albaniens bidrag till den listan heter Ismaïl Kadaré. Han är född 1936 och slog igenom 1963 med Den döda arméns general. Nu utkommer romanen Grymma april i svensk översättning av Dagmar Olsson och den har Göran Sommardal läst.

I Albanien före kommunismens fall kunde Ismaïl Kadaré inte tillåta sig att rakt upp och ner skildra det albanska samhällets baksidor, och då syftar jag inte bara på den politiska diktaturen och bristen på åsiktsutrymme utan också på den mer svårgripbara och kontroversiella historiska efterblivenheten, sådant som heders-kulturen och blodshämnden.

När Kadaré i sina kommunistiska romaner - jag tillåter mig att använda den blasfemiska förkortningen - tog sig an det traditionella samhället med dess mytologier och folklorismer, som han ofta gjorde, tog det vanligtvis fabelns och allegorins form. I berättelsen Vem förde hem Doruntine? är myten närmast ograverad. I Drömmarnas palats får den osmanska tidens härskartekniker blanda blod med den nya dikaturens tillvaro. Och jag tror att det är Kadarés alter ego på författarskolan i Moskva i romanen Stäppgudarnas skymning som, i samspråk med sin grekiske kollega, bestämt hävdar att de homeriska myterna alltid är vackrast i sin illyriska, dvs. gammalalbanska version.

I sin förra roman, Aprils frusna blommor, ägnade sig Kadaré inte längre åt att uppsöka de mytologiska breddgraderna utan lät i stället ”de gamla sedvänjorna” hinna ikapp den nya tiden. Även om utgångspunkten är den nyfunna moderniteten i Tirana och det frigjorda konstnärlivet, så drabbas tillvaron likafullt av traditionens återkomst, med blodshämndernas och den legendomspunna blodbokens förestående uppdykande, där alla oförrätter och alla blodskulder i så fall finns förtecknade.

I den nya romanen Grymma april - som möjligen kan ses som en tematisk fortsättning på den förra romanen - är det en ung författare och hans splitternya fru som ger sig iväg på bröllopsresa rakt in i traditionens hjärta, den norra högplatån, där livet och livshistorien fortfarande i så hög grad styrs av den allenarådande sedvanerätten grundad i Kanun, blodboken, där hämnd och gränsdragning och bopålar och återtagande av blod, blodspengar och tillfälliga fridlysningar går att utläsa. Upprepat ner genom historien.

Kadaré skriver som vanligt utan mycket psykologiserande inlevelse, huvudpersonernas tankar är kalla, deras känslor förblir hårt strängade till berättelsen. Och som alltid är männen bärare av de öppna, avläsbara karaktärerna, medan kvinnan, den enda, förblir gåtfull, okontrollerbar och öppen bara i sitt begär.

Berättelsen drivs av sin obarmhärtiga puls, som är den vettlösa ordningens takt, men Kadaré bedriver också ett slags inbromsande sabotage gentemot sin egen berättelse genom att införa ett historicerande tema: När har blodshämnderna minskat i antal och varför? Vem tjänar mest på att de upprätthålls? Hur skulle den berättelse och den värld kunna tänkas se ut där de upphörde?

Så plumpt gestaltar inte Kadaré sin berättelse, frågan föds under historiens gång, om också starkast i dödsögonblicket.

                                                     Göran Sommardal

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".