Smart, snygg, samtida Hedda Gabler

1890 skrev Henrik Ibsen pjäsen om Hedda Gabler, generalsdottern som gifter sig med den stillsamme Jörgen Tessman och som håller på att ledas ihjäl av deras händelsefatttiga liv.
  Rollgestalten väckte debatt - hon har kallats kylig, svår, hård. Men hon har också lockat både regissörer och stora skådespelerskor genom åren. Ingmar Bergman har satt upp pjäsen flera gånger, Margareta Garpe har gjort den för tv och på Stockholms stadsteater gjorde Anna Pettersson Hedda, i en hyllad rolltolkning.
  Nu gör Stockholms stadsteater Hedda Gabler igen, denna gång i regi av norskfödde Alexander Mörk Eidem - som fått många lovord, inte minst för sina uppsättningar på just Stadsteatern - senast av Djungelboken. I titelrollen Helena af Sandeberg.
  Hur ser det då ut hemma hos paret Tessman den här gången?

Det ser ut som det borde göra. Den enda möbeln är nämligen en av de långa soffor, byggd av moduler, som Peter Celsing ursprungligen skapade till Kulturhuset - där ju Stockholms Stadsteater ligger - scenen skönt kal och brutal.
  På tiden kan man tycka - att exponera Celsings formkänsla - men det säger också något om Alexander Mörk-Eidems tidskänsla, att han gör det. Att han gör Hedda Gabler till en föreställning som ser ut som ett cocktailparty i en 60-talsfilm - Helena af Sandeberg är ju redan från början mycket lik en ung Britt Ekland.
  Man spelar loj förfestmusik av tyska 2raumwohnung - vinylspelaren står på ett bord vid väggen, skivan stängs av och sätts på.
  Hela ensemblen kunde ta sina smala slipsar och hippa frisyrer och gå på vilken klubb som helst, direkt.
  Men det gör de inte, för de är riktiga skådespelare. De har något att berätta, och Mörk-Eidem visar också vilken kusligt lyhörd regissör han är. Från de spretigt roliga och tofsiga uppsättningar han tidigare gjort låter han Hedda Gabler vara fullkomligt rensad - inte bara sceniskt, utan även vad det gäller texten. Jörgen Tersmans älskade faster är helt enkelt är struken ur rollistan och finns bara med som någon det talas med i telefon och talas om.
  Lika koncentrerat och enkelt är spelet, med en sån där makalös balans mellan det coolt tillbakalutade i dialogen och det mycket allvarliga i en blick eller tystnad.
  Och Hedda - som i dessa dagar av konsumtionsdebatt kräver både piano och häst till den villa hon redan fått - hon är ett bortskämt barn och en livsled kvinna i samma kropp, en som är så uttråkad att hon gör vad som helst för att få någonting att hända. Och plötsligt dansar de alla en destruktiv dans omkring henne: Andreas Kundlers torra akademiker Tersman, Gerhard Hoberstorfers sluge advokat Brack, Frida Hallgrens renhjärtade Thea och Magnus Kreppers Eilert Lövborg - han med sin begåvning, men utan styrsel.
  Hedda Gabler spelas ofta; jag har sett den göras på vitt skilda sätt, men aldrig har den känts så självklar i tiden som den här uppsättningen om fem halvunga människor med behov av att synas och märkas.
  Vad ska de göra med sina liv? Och vad gör de mot varandra? De enklaste och de största frågorna - och smart, snygg, samtida teater!

Anneli Dufva

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista