Obamas hopp

Det är inte bara Frankrike som står i begrepp att välja en president. Även det amerikanska presidentvalet närmar sig sakta, men säkert.
  Partiernas interna valkampanjer har redan inletts, och en av demokraternas potentiella presidentkanditater heter Barack Obama - för ett par år sedan en närmast okänd delstatssenator i Illinois. Idag har han stjärnstatus, men är fortfarande en mycket ovanlig politiker. Han kan nämligen skriva.
  Den franke filosofen Bernard Henri-Levy har kallat Obama för den förste svarte amerikanske politikern som inte anklagar utan ger löften. Mikael Timm har läst Barack Obamas bok om amerikansk politik, ”The Audacity of hope.”

”Hoppets djärvhet” eller rent av ”Hoppets fräckhet.” Eller bara möjligheten att känna hopp. Alltså en bok med tveksamheten inbyggd redan i titeln.
  Och en författare vars utgångspunkt är tvekan. Annars brukar politiker skriva om sina visioner som det heter i denna digitalt gammaltestamentliga tid. Inte Barack Obama. Han är en politiker som inte börjar med lösningen utan med beskrivningen.
  Han förlorar ett val och ger sig sedan av på en resa för att förstå. Han intervjuar sig fram genom USA. Där finns bonden som resonerar om sina problem; bankmannen som är miljonär men vill sprida sitt välstånd, senatorn med makt som funderar över maktlöshet. Här finns tonåringarna som använder all sin skaparkraft i gathörnen. Alla dessa människor har något att säga. Det är inte Nixons tysta majoritet, utan den majoritet som mumlar, nästan lite försynt, som resonerar.
  Som politisk text är det nyskapande, ändå välbekant. Jag har sett Obamas gestalter förr. Då bar de inte hiphopoveraller utan slitna kostymer, inte färgsprakande jackor utan svarta västar. Inte sexiga underkläder utan bomullsklänningar. De befolkar Frank Capras filmer från 30- och 40-talen: Mr Smith goes to Washington, It’s a wonderful life, Meet John Doe. Hjälten är lång, gänglig, lite kutryggig. Han är envis till dumhetens gräns och ser inte de möjligheter den förälskade miljonärsdottern erbjuder. Han har inga teorier men desto mer sunt förnuft.
  Nu är han alltså på väg att bli president, precis om i en av filmerna. Han är smärt, vältalig, men fortfarande på det lågmälda sättet. Och precis som Capras huvudperson är han på ständig resa över den amerikanska kontinenten. Och precis som filmhjälten kan han inte se en orättvisa utan att se den möjlighet som är kopplad till den.
  Han heter Barack Obama. För några år sedan var han en okänd senator, nu är han snart ett världsnamn. Och ännu märkligare. Han är en bra skribent. Om Obama inte var en senator som vill bli president skulle han kunna klara sig utmärkt som författare.
  Ämnena är inte originella, men stilen, perspektivet. Jag läser intervjuboken med Göran Persson som också talar om folkhemmet. Persson har en förklaring till allt, ett elakt ord för alla. Han har få beskrivningar, desto fler lösningar.
  Barack Obama gör tvärtom: han är försiktig med slutsatserna, resonerar sig fram; framförallt ser han andra – hos dem finns något att hämta. Han talar om sina valförluster. Ja, han är vänlig till och med mot sina motståndare; han beskriver president Bush medkännande. Han är nyfiken och alltid konkret. Hans mål – inte vision – är att återerövra den amerikanska drömmen som politik pragmatism och livslust..
  Beskrivningen av hur Clinton bevistar en begravning av en medborgarrättskämpe fortsätter i en elegant och nyansrik analys av caffe latte-liberaler och rasism där han belyser detta genomdiskuterade ämne på ett nytt sätt. 
  Precis som Capras hjältar kan Barack Obama inte riktigt spelreglerna vilket bara gör honom charmigare. Han berättar om hur han tankspritt lägger armen kring president Bush fast det borde vara tvärtom. Varken Bush eller livvakterna kommer sig för att avbryta honom.
  Man förstår att motståndarna än så länge är lite handfallna. Hur i hela världen bemöter man en person som verkar stigen ur en film?
  Genom att klippa sönder den. Han får se upp. Det är inte lätt att kandidera till ämbetet som president när man heter Barack Hussein Obama. Filmen riskerar att få ett tvärt slut.

Mikael Timm

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista