Karin Berglund tänker på Linné

I år fyller han 300 och firas av kungligheter, Japans kejsarpar och tusentals Linnéfans. Journalisten och fotografen Karin Berglund, som har skrivit flera böcker om växter och trädgårdar kommer nu med årets stora Linnébiografi ”Jag tänker på Linné. Han som såg allt”. Vi gav boken till en annan som skrivit om Linné - Magnus Florin.

Hur bar karln sig åt, sov han aldrig, hur orkade han? Frågar Karin Berglund om den ofattbart flitige och maniskt uppslagsrike Linné. Han orkade inte, skriver hon, det är det bittra svaret  - och skildrar den överansträngda, febriga, hostande, malande melankoliska och magplågade Linné, så att läsaren själv känner hans kallsvett stänka, ända tills en metodisk diet på smultron åter får fart på livssafterna.

Man blir på gott humör av Karin Berglunds vackra bok, 400 lyckliga sidor med en lysande uppsättning bilder. Hon betonar själv att hon skriver som journalist, dvs inte som  akademisk forskare, och därför kan hon som biet samla honung från många blommor - den viktigaste är Gunnar Brobergs epokgörande avhandling om Linné och Homo Sapiens, dvs människan. Minst två böcker på samma gång är det, både ett sammansatt porträtt av personen Linné och en kulturhistorisk målning av 1700-talets Sverige, när riket hämtar sig från stormaktstidens sammanbrott och banar sig fram under frihetstidens framtidstro, entusiastiskt nyttoinriktad.

Linné vandrar runt bland parfymerade sprätthökar och hungrande tiggare, snörda adelsfröknar och brutna stenbrottsarbetare som hostar blod. Han är en iakttagare som anser att om något saknar namn, då finns det inte, och finns ingen ordning, då får man själv hitta på den. Han klassificerar medan han äter frukost, och det är givande att läsa om konflikten med den stora rivalen, den franske naturforskaren Buffon, som tvärtemot Linné betonade de flytande övergångarna i naturen, de omärkliga variationerna, det vaga, individuella, snarare än någon fast och rigid skapelseplan - den som för Linné innehöll 40 000 arter av djur och växter, punkt slut. Idag räknar man med 9 miljoner arter, varav en sjättedel är beskrivna. Så det finns en del kvar att göra, med hjälp av DNA-forskningen, som ritar om arternas släktträd och närmar sig en naturlig systematik, medan Linnés ordning i stort sett var konstgjord.

Om sånt får man också veta en hel del i Karin Berglunds bok - liksom om naturaliekabinett, svedjebränning och svalornas vinterdvala på sjöbottnen, och om Linnés barndomsbygd i Råshult, via jordbrukarparet Michaelsson, som odlar där medan X 2000-tågen susar förbi. Då och nu, samtidigt.

Karin Berglund skriver på en gång lärt och med jord på fingrarna. Och när hon inleder ett kapitel med orden: Vad det måste ha regnat sommaren 1746, tycker man sig känna de klibbiga kalla regndropparna rinna innanför kragen. Linnés språk och stil, det som gör honom till en så märkvärdig och inflytelserik litterär författare, touchar hon egentligen bara vid, men å andra sidan är hon frikostig med fina citat som ytterligare höjer läsarens goda humör. Som detta, om människans förmåga: ”Vi har inte fått vingar som fåglarna, men omtankan har lärt genom tuber se fläckar i planeterna och genom mikroskopse ådrorna i lusen”

Magnus Florin

magnus.florin@sr.se

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista