En främling bland andra främlingar

Den brittiska författaren Jenny Diski föddes 1947. Dotter till föräldrar som var djupt neurotiska, mycket självupptagna och emellanåt självmordsbenägna. I perioder tog hon droger och var inlagd på psyket. Hon skildrar sitt liv i sina romaner. 2005 kom Främling på tåg, en prisbelönt blandning av självbiografi och reseskildring. Nu kommer Den motvilliga resenären, Katarina Wikars har läst.

För några år sen såg jag Jenny Diski på Kulturhuset i Stockholm. Hon sa torrt: att skriva är i alla fall bättre än att ha ett riktigt jobb, när jag i alla fall sitter vid datorn kan jag lika gärna skriva, annars skulle jag bara spela bort alla mina pengar på nätpoker.

Och så berättade hon historien om den lille pojken som tigit sig genom hela barndomen. Hur han en dag sitter vid köksbordet och plötsligt säger: Soppan är för varm. Mamman blir helt överlycklig, du kan ju prata, varför har du inte sagt nånting tidigare?  Pojken svarar: Det har inte funnits nåt att klaga på förut.

Och nu kommer den - Diskis tredje bok i genren: självbiografi och reseskildring. ”Den motvilliga resenären.” I den första ”På tunn is” sökte Diski intigheten på Antarktis tillsammans med en grupp uppspelta amerikanska änkor och brittiska fågelskådare. Det gick sådär. I ”Främling på Tåg” reste hon i rökkupéer över den amerikanska kontinenten, hörde människor som träffas den tid det tar att röka en cigarett berätta om sin liv för varann och det var hur som helst för mörkt för några sensationella naturscenerier. Och parallellt med resan berättas en annan historia: den om den psykiskt sjuka mamman, föräldrarnas vidriga skilsmässa, mentalsjukhusen i ungdomen. Och så är det också i ”Den motvilliga resenären”. Diski vill egentligen bara ha centralvärme, soffhörn, hundratrettio böcker. Allt det finns hemma. Möjligtvis kan det finnas mer stillhet, mer tomhet, mer mörker därute nånstans. Så hon åker, till Nya Zeeland, till engelska landsbygden, till Norrbotten. Hemlängtan minskar med avståndet. Hon konstaterar: ”Det enda trygga avståndet till ens hem är det mycket stora.” Och om det finns en fråga kan det vara: ”Hur känns det när ingenting händer?” Man kan inte förvänta sig några svar. Man kan misslyckas med att tänka här som där. Och man kan inte förvänta sig att vänja sig vid resandet, det är alltid lika besvärligt och det går inte ens att hitta till havet utan lokalsinne. Men om man inte tänker bege sig någonstans gör det ju inget att man inte hittar dit.

Diski gillar att vara en främling bland andra främlingar. Utanförskapet, att vara ifred, att slippa människor som förväntar sig saker och känslor av en. Meningslösheten kan i bästa fall överträffa själva meningen, som man ändå inte kan säga nåt om. En förflyttning mellan olika stillheter. Eller bara försvinna två månader i en pytteliten stuga? Inget går nånsin att genomföra. Eller icke-genomföra. Bara Diski kan skriva: ”Jag var förkrossad av kravet på att ta en promenad.” Och så vindlar den motvilliga resenären iväg: skeptisk, utmattad av att försöka uppleva alla upplevelser, oroad av inplanerade framtida händelser, en skuldtyngd hypokondriker aldrig tom nog. Diski varvar som vanligt barndom med filosofiska spekulationer med faktakapitel om renskötsel. Det är som det brukar, det påminner en om en annan upplevelse man redan haft, det är jättebra.

Katarina Wikars

katarina.wikars@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista