Ny portugisisk roman

Idag för 33 år sedan inleddes Nejlikornas revolution av en grupp portugisiska officerare som ogillade kolonialkriget i Afrika och den ”Den nya staten” som diktatorn Salazars kallade sin regim, föll snabbt, utan blodbad.

Portugisk litteratur hittar sällan vägarna till Sverige men idag utkommer En mörk tid i Lissabon av Vasco Graca Moura.

En mörk tid i Portugal är en modernistisk roman – men modernistisk på ett gammaldags sätt, en roman av det där slaget ingen skriver i Sverige längre med förskjutna tidsplan och olika röster om vad som hänt – lite som den italienske filmaren Francesco Rosis politiska thrillers. 

Den här sortens modernism är så otidsenlig att det är svårt att hitta en läsart. Jag sitter och letar efter författarens blinkningar – men så är det alltså inte. Det här är på allvar. Och formen passar perfekt. En mörk tid i Lissabon handlar om tiden som föregick Nejlikornas revolution 1975. Det är en slags icke-tid. Salazars regim är hopplöst fast i det förflutna. Något nytt ska hända men ingen vet vad. Och vilka spelregler gäller i denna mellanzon?  

Säkerhetsofficeren Esmeraldo förhör den vackra Zulmira. Bägge är unga, bägge har gått på universitetet, bägge inser att de lever i en anakronistisk tid. I Lissabon finns inget nu, bara dåtid och framtid. Portugal vänder ryggen mot Europa och framförallt mot samtiden.

Vasco Graca Moura är förutom författare också politiker och hög tjänsteman av det där slaget som får hedersuppdrag när det portugisiska nationalarvet ska lyftas fram. I Sverige skulle han leda firandet av Linné. Denna byråkratiska erfarenhet sätter spår i hans sakliga stil och flerskiktade berättarsättperspektiv. Förhörsledare och misstänkt är varandras förutsättningar, Vasco Graca Moura förstår dem bägge. Tonen är precis, torr, helt utan sentimentalitet. Men så kommer det tredje perspektivet – de avsiktliga och oavsiktliga misstagens. För historien återberättas av en ung, föga framgångsrik, manusförfattare som vill göra en film av den Zulmiras historia. Därför intervjuar han förhörsledarens bäste vän.

Det handlar naturligtvis om vad som är sanning och vad som är lögn, men framförallt om hur vi är barn av vår tid utan att kunna försonas med den. Fast den provokativa Zulmira lyckas rymma ur både säkerhetspolisens, kommunistpartiets och det förflutnas garn. Hon förråder sitt parti, bedrar sin älskare, eller är det så att hon arbetar för KGB och han för portugisiska säkerhetstjänsten? Och kan man lita på manusförfattarens källa, han var ju också säkerhetsofficer. Är inte Zulmira en erotisk snarare än en politisk fantasi över det förflutna?

En mörk tid i Lissabon är en vass kortroman som utan åthävor får klockornas jämna tickande att drabbas av hjärtflimmer. Spännande, tvetydig och otäck på ett dämpat smakfullt sätt. För vad kan man förstå av det förflutna?

Mikael Timm

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".