Sebald tål att jämföras med de stora

Med boken ”Austerlitz”, som kom på svenska 2003, fick den tysk-brittiske författaren W G Sebald sitt postuma, internationella genombrott. Själv omkom han i en bilolycka redan 2001. Men efter ”Austerlitz” har han bara blivit allt mer omsusad för sina egenartade böcker i gränslandet mellan roman och essä. Och nu kommer W G Sebalds över tio år gamla ”Saturnus ringar: en engelsk vallfart” i svensk översättning.

Det finns luckor i livet.
  Man kan sälja allt och segla runt jorden, ta friår eller föräldraledigt, eller försöka hitta precis den garderob som leder till sagolandet Narnia.
  Sebalds böcker är en annan sorts lucka: den öppnas inte utåt, mot andra världar, utan inåt. Gångjärnet sitter liksom annorlunda.
  Och lyckas man hitta rätt slags koncentration, en yoga-liknande kombination av fokus och avslappning, ramlar man bara rakt in.
  På första sidan drabbas Sebalds berättarjag av tomhet och förlamning.
  Det här är i början av 90-talet. Berättaren läggs in på sjukhuset i Norwich och antecknar där vad han sett, läst och tänkt under en längre fotvandring genom östra England.
  Senare, ett år efter utskrivningen från sjukhuset, renskriver han sina anteckningar.
  Och det här, varken mer eller mindre, är ramen för ”Saturnus ringar”. Mellan anteckningarna och renskriften ryms hela världen.
  Berättaren börjar med att beskriva sin vän Michael Parkinson i det smala huset på Portersfield Road, en av de oskyldigaste människor han någonsin mött, som enligt rättsprotokollet avled av okänd anledning.
  Sedan snirklar vi in i kulturhistorien och 1600-talsläkaren Thomas Brownes kranium, vilket leder vidare till den underliga förvanskningen av en uppskuren hand i en av Rembrandts målningar, och vidare till det gemensamma geometriska mönster som Thomas Browne upptäckte i bland annat sjöstjärnor, på ormskinn och i Kejsar Augustus mausoleum.
  Och i ett snillrikt men gåtfullt mönster rör sig också Sebald själv fram och tillbaka mellan essän, reseberättelsen och romanen i Ulrika Wallenströms nästan mirakulösa översättning. 
  Det är så långsamt att det knappt har styrfart och illustreras lika torrt som exakt med fotografier av fönster utan utsikt, badstränder utan badande.
  Texten sluter sig om sig själv och läsaren kan egentligen - beroende på dagsform - lika gärna låsas ute som inne.
  Men det vi får om vi verkligen kommer in är en skildring av världen lika hypnotiskt förstorande som i Walter Benjamins Passagearbete eller Prousts ”På Spaning efter den tid som flytt”.
  Det är sådana jämförelser man kan göra.

Mattias Berg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista