Stilla liv - en vacker och sorgsen film

Den skulle först ha hetat ”De goda människorna från Sezuan” efter Brecht, sen ”De tre ravinernas damm” men efter påtryckningar från censuren gav den kinesiske filmregissören Jia Zhangke sin film om världens största dammbygge i sydöstra Kina titeln ”Stilla liv”. Jia Zhangke är en av de mest uppskattade i den nya kinesiska filmgenerationen, som inte värjer för att skildra problem i kinesiskt samhällsliv men med stor formmedvetenhet. ”Stilla liv” vann Guldlejonet på filmfestivalen i Venedig 2006.

 ”Ordförande Mao drömde en dröm och vi genomför den!” utbrister en av projektledarna till det stora dammbygget ”De tre ravinernas damm”. Scenen är en av de få där makten syns i den här filmen, annars uppenbarar den sig bara glimtvis som i porträtt av Lenin, Stalin och Mao på väggen i en fabrik och i budskapet ”Tredje fasens nivå: 156,5 m” som står målat på bergväggar och hus.

Nej i ”Stilla liv” handlar det om den vanliga människan, närmare bestämt en gruvarbetare och en sjuksköterska som oberoende av varandra har återvänt till byn Fengjie , han för att hitta sin dotter eller i alla fall en bild av henne, hon för att hitta sin förlupne man. Men byn har helt förvandlats eller snarare försvunnit av det jättelika dammbygget, gamla adresser ligger nu på dammens botten och att hitta någon känns hopplöst på en plats där även människor verka försvinna likt drivved.

Det finns just en stillhet i ”Stilla liv”, trots ett farande med pråmar och färjor kors och tvärs över dammen och trots ett kånkande, bärande, sprängande, skyfflande och bultande där hus rivs, fornlämningar från Han-dynastin räddas i sista stund och landskapet omformas i rasande takt, trots det så befinner sig kameran på nåt vis hela tiden i stormens öga. Jia Zhangke låter dammen med sina omgivande berg, skyskrapor, förfallna gamla hus, kraftverk och fabriker alltid vara filmens huvudperson. Efter nästa varje scen återvänder kameran till att tankfullt betrakta dammen, som om den aldrig kan sluta begrundade detta våldsamma projekt. Och ingen människa är någonsin i närbild, utan alltid i halv eller helbild, som om linsen aldrig helt vill tappa kontakten med dammen och dess omgivning.

Det här är en mycket vacker och sorgsen film om människan, naturen och tekniken. Jag kommer att tänka på författaren Lotta Lotass romaner, som också ofta handlar om sådana här enorma projekt fyllda av drömmar och ideologi. Filmens samhällskritik är lika subtil som en fläkt från en sjöfågels vingpenna, och ”Stilla liv” firar i all sin stillsamhet en jordskredsseger över censuren.   

Maria Edström