Tarantinos Death Proof håller för en kvart

Grindhouse kallades de dubbelföreställningar av korta, ofta våldsamma filmer som var vanliga på 60- och 70-talen i USA. Och det var av dem Quentin Tarantino och vännen Robert Rodriguez var inspirerade när de gjorde sitt senaste projekt ihop - en film var, som visades tillsammans och kallades just Grindhouse.

Men projektet blev ingen succé och här i Europa får istället Tarantinos film Death Proof, i en längre version, egen premiär.

Exakt i det ögonblick filmen är slut, hämnden är ljuv och stuntman Mike får ett sista, extra tramp i ansiktet, tänker jag att det här var en filmhistoria på en kvart. Så många minuter av koncentrerat innehåll känns det som Death Proof innehåller. Och då menar jag inte att Quentin Tarantinos nya film varit för lång eller långtråkig, Tvärtom är den rakt igenom upplivande och glovärd. Skådespeleriet och replikföringen i de båda tjejensembler som utgör berättelsens två huvudflockar är ett oavbrutet njutbart blickfång. Men själva avståndet från förutsättningens A till slutresultatets Ö är ändå på sin höjd 15 minuter riktigt, och för Tarantino lägger jag ribban högt, riktigt effektiv speltid.

Den innersta drivfjädern för Tarantino att dyka ner i den amerikanska Grindhouse-filmens gester och ideom tycks till slut vara att återfinna och återge några av de där sällsynta, alltid kortvariga ögonblicken av livsberusning, där människor, gärna olagligt eller åminstone olämpligt drömmer om att vistas.

Men vad som så ohjälpligt förkortar min upplevelse av Death Proof är Tarantinos så tydliga övertygelse att det är just i den här nostalgiska cinematografiska bråten som man hittar det riktiga livet eller den riktiga filmen, vilket ju hos Tarantino kan gå på ett ut – men inte genom att undersöka och genomlysa dess schabloner och rutiner, vrida och vända på dem och komma underfund med deras historia, utan tvärtom genom att förstora dem och ta dem i närbild, som om de kunde räddas ur sin tid genom att ryckas upp med rötterna ur sin historia.

Inte har jag heller något emot att låta en naturligt sliten Kurt Russell spela en naturligt sliten stuntman ungefär som Sam Pekinpah lät William Holden och Robert Ryan gestalta två lätt bedagade outlaws i Det vilda gänget, men att som här inte göra mer än att låta Kurt Russell vara en Kurt Russell-cool Kurt Russell bara bidrar till intrycket att de idéer som Tarantino har lyckats få att fastna på celluloiden inte räcker mer än 15 minuter.

Då hjälper det inte hur mycket lockande lap dance, hur mycket bilbrum och hur långa rykande bromsspår, hur inkännande kameran vilar på juke-boxen när den vänder singelskivor, hur mycket sexsnack, hur många sammetsraspiga repliker, hur mycket hud och hur långa hetsande ansiktsärr och hur mycket inbyggd Grindhouse-movie-dålig-filmkvalité med repor och färgflidder som än fladdrar förbi – fler omistliga ögonblick än som ryms inom femton minuter finns det inte. Och då vill jag påstå att det bara är ögonblicken som räknas. Det är en sådan film.

Göran Sommardal

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista