Chico Buarque fångar livets feberhast

Den braslianske allkonstnären Chico Buarque är nog i Sverige mest bekant som kompositör till den sång som Cornelis Vreeswijk kom att kalla Deidres Samba. Buarque föddes i Rio de Janeiro 1944 och är en de stora poeterna inom den brasilianska folkmusiken - en intelktuell som blivit folkkär. Och förutom musik och dramatik har Buarque också skrivet romaner, och svensk översättning av Hans Berggren utkomme nu Budapest, som Göran Sommardal har läst.

I sin snabbaste version framstår Chico Buarques roman Budapest som den absoluta motsatsen till varje form av deckare. Inga hemligheter att se fram emot, inga brott och ingen historia ska komma att avslöjas, inga lösningar på inga gåtor; allting händer i samma ögonblick som orden tar form. Nu, nu, och nu. Varje ord är en avtäckning, varje mening en uppenbarelse, varje nytt stycke en överraskning. Varje människa är en grymtning efter mera människa.

Och inte för inte är huvudpersonen José Costa en anonym författare, som skriver åt andra: tal, artiklar, brev, självbiografier, dikter. Och som aldrig skriver sig själv, och därmed aldrig riktigt går att fånga i den där avskriften, som ansvarig huvudman för någon särskild åsikt eller ståndpunkt eller formulering. En person som bara finns när han händer och inträffar, i ett rum, i en stad, i ett tal, i en kärlek, i ett språk.

När Costa först blir strandsatt och sedan återvänder och till slut återvän-der för gott till Budapest, förvandlas han varje gång till Zsoze Kósta. Han tömmer sig på alla andra språk, först och främst sin brasilianska portugisiska för att kunna bli desto mer fulländat uppfyllt av ungerskan, som hädanefter ska bli det språk han tillverkar andra författare av.

Chico Buarqes romankonst är resultatet av en sorts mycket produktiv bi-gami: älska livet eller språket, för språket till livet, genom livet till språket – livet eller språket. Det är därför fullkomligt logiskt att huvudpersonen också är bigamist, med Vanda i Rio och Kriska i Budapest, barn och fru på två ställen, men det är ändå inte huvudsaken. Huvudsaken är kanske densamma som i Boris Vians tragiska kärlekskhistoria från 1947 Dagarnas skum: ljusbågen mellan livsberusning och dödsbegär, allt det som växer eller vissnar i takt med händelsernas gång: ett obarmhärtigt antingen eller. Också den en drift med den pretentiösa skriften, i Vians fall i form av Jean-Paul Sartre.

Fast nu är det 57 år senare, och jag gillar Buarque bättre. Han är mindre pryd, mindre preciös, både mer och mindre självmedveten, och bättre på att gestalta livets feberhast.

                                                       Göran Sommardal

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista