Butterljuvt om Cabaret Fredagsbarnen

Marie Pettersson och Erik Magntorn har sammanställt en minnesbok tar oss tillbaka i tiden till en smått legendarisk klubb i Malmö där musik och litteratur möttes under 20 år. Boken heter Fredagsbarnen - gnistan, sången och syskonskaran och är en historieskrivning, med texter av dom som var med. Mikael Timm har läst

Det enda jag minns från ett besök på 70-talet är att det var litet. Väldigt litet. Men Sverige är ett så litet land att det kan räcka med några kvadratmeter scen för att göra skillnad. Cabaret Fredagsbarnen är K-märkt in i evigheten, nostalgistint och naturligtvis - nedlagt. Poesiuppläsningar med jazz är en kamikazegenre, arrangemangen drar åt sig så många kulturpretton att även beundrarna lätt kan avlida av syrebrist. Nu har alltså de överlevande samlats till en minnesbok av det där slaget som attraherar dem som redan vet vad boken handlar om och alltså inte behöver läsa den, utan är nöjd med att vara med i personregistret.

OK, slut på invändningarna för Fredagsbarnen var faktiskt annorlunda. Mitt i det stela, politiskt korrekta, genomtråkiga sjuttiotalet öppnades en scen vänd mot- tja, vad som helst. Det var malmöitiskt och universellt. Ingången gick via Kursverksamhetens lokaler och någon sorts undervisning gav väl Fredagsbarnen. Huvudämnet var konsten att inte leva som man lär.

Herrarna i centrum: Jacques Werup, Rolf Sersam, Lasse Söderberg och Frans Sjöström inbjöd de mest osannolika gäster: radikala, reaktionära, glada och sorgsna. Sven Delblanc skrev en dialog om hur Jean och Fröken Julie överlevde Strindbergs pjäs, Birgitta Trotzig läste nyskrivet, man protesterade mot Vietnamkriget. Musiken var mest jazz så Fredagsbarnen var passé redan från början men det struntade man i. Man gick framåt i otakt i ungefär 20 år, sedan fortsatte Jacques Werup att kombinera dikt och musik på egna turnéer och Lasse Söderberg drog ingång poesifestivalen i Malmö.

Blygsamhet och kritisk utvärdering präglar icke denna minnesbok, det vore att begära för mycket. Men genom att så mycket var så bra, går boken att läsa även för den som inte var där. Det mesta och bästa är skrivet av Jacques Werup. Här märks hans släktskap med Nils Ferlin, här finns inbjudan till dans med lätta versfötter. Och i bokens avslutande del finns god poesi av utländska giganter, ofta i översättning av Lasse Söderberg.

I mitten av 90-talet gavs den sista föreställningen, med undertiteln ”bitterljuva stycken ur tiden”. En del av dem som var med tycker nog det är bitterljuvt att läsa boken. Själv tycker jag det är butterljuvt, för det finns en surmulet energisk motståndskraft i denna bok. ”Våra röster var visserligen våra, en stund, men orden är allas, länge” skrev Jacques Werup härom året.

Av det svenska sjuttiotal som rymde så mycket självsäkerhet, ideologisk rättrådighet och insmickrande politiska klyschor är det faktiskt de ironiska Fredagsbarnen som överlevt. Jag tror bestämt det är dags för fredag hela veckan.

                                                                 Mikael Timm

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".