Nordiska museet - ett kuriosakabinett?

Den 8 juni 1907 invigdes Nordiska museet på Djurgården i Stockholm. Ett rikt utsmyckat palats i nordisk renässensstil, ritat av arkitekten Isak Gustaf Clason inspirerat av bland annat det danska slottet Kronborg och det svenska vasaslottet i Vadstena. Med sin samling på 1,5 miljoner föremål är det nordens största kulturhistoriska museum idag. Mårten Arndtzén besökte hundraåringen.

Fet och pottklippt sitter han där, Gustav Vasa, på sin tron med den uppfordrande inskriften ”varer svenske”. Mitt i nordiska museets stora banketthall från 1907, den som grundaren Artur Hazelius ville använda till stora kalas i citat ”fosterländsk anda”. Som museibyggnad är den ju ganska hopplös, vilket inte är att undra på eftersom museet var tänkt att bli fyra gånger så stort. Det här var liksom bara entrén.

Men med tanke på den ideologiska grunden kanske man inte ska vara så ledsen över att det inte blev mer. Gustav Vasa skulpterades i ek från konungens egen födelseort Rydboholm, av en nazianstruken Carl Milles.

2007 är Nordiska museet en enda stor anakronism med tinnar och torn. Ett dammigt kuriosakabinett dit japanska turister kan gå för att få veta hur ”svenskarna” firar jul och midsommar.

Eller kanske se en liten utställning om mössor. Eller en monter om majblomman.

Och inget ont i det, men vore det inte mer rationellt att slå ihop Nordiska, Historiska och några museer till - så vi äntligen fick oss ett riktigt museum över Sveriges historia? Där man kunde ägna sig åt fri forskning och intressanta utställningsgrepp utan att hindras av godtyckliga epokindelningar, som den mellan Nordiska och Historiska.

Kanske.

Men samtidigt. Idén om en neutral, objektiv utkikspunkt över det förflutna är en gammal villfarelse - och på Nordiska museet blir det så tydligt. Det var ju inte bara på Hazelius och Carl Milles tid man använde historien för att spegla sig i, eller i politiska syften. När Nordiska gör en sommarutställning om spets i samarbete med Hantverksföreningarnas Riksförbund, så bygger man ju vidare på en idé om det folkliga - som är skapad. Bevarar man kulturarvet bygger man också vidare på det. Vi är inbäddade i historia.

I den här gamla bankettsalen för fosterländska fester kan man liksom inte missa det.

  Mårten Arndtzén

marten.arndtzen@sr.se