Yu Hua - En handelsman i blod.

Yu Hua tillhör den generation kinesiska författare som upp- täckte litteraturens lockande möjligheter bl.a. genom att läsa Franz Kafka och William Faulkner. Bland Yus tidiga prosaverk hittar man den långa novellen Denna värld går upp i rök, en modellmodernistisk historia från Yus uppväxtstad Haiyan i kustprovinsen Zhejiang. Men det var först i och med romanerna Att leva och En handelsman i blod, där han grep tillbaka på en inhemsk berättarkonst, som Yu Hua fick sitt publika genombrott. Bidrog till detta gjorde också Zhang Yimous framgångsrika filmatisering av Att leva. Att leva utkom förra året på svenska, och i år finns också En handelsman i blod. Båda översatta av Anna Gustafsson Chen. Göran Sommardal har läst romanen om kokonglastaren Xu Sanguan som sålde sitt blod.

Berättelsen om hur Xu Sanguan sålde sitt blod för att i några av livets svåraste skiften rädda livhanken på sig och sin familj är en rättfram historia, där den politiska historien inte spelar samma påträngande och exemplariska roll som i Yu Huas föregående roman Att leva, som ju i Zhang Yimous filmversion i ännu högre grad fick intrigen att framstå som ett tidsdokument. Också i den här romanen gör sig tiden påmind, men här erbjuds berättelsens gestalter trots allt större möjligheter att frigöra sig från historiens skaparkraft, de förmår bryta sig ut ur de sociala mönstren och bli individuella på ett sätt som svär mot historien och som tillför den kinesiska landsbygds-skildringen ett moment och en komplikation som äntligen befriar den från dess feodala jordbundenhet och dess litterära livegenskap.

Och det nya är precis den handlingsfrihet, jag skulle t.o.m. vilja säga den händelsefrihet som vidlåder Yu Huas skildring av livet på landet. Till skillnad från den traditio- nella bondeskildringen, som alltid har ingett mig en akvarie- känsla, exakt en sådan upplevelse som jag minns att jag hade inför de myrakvarier inuti vilka man hade placerat en myrkoloni, för att vi människor därutanför oavbrutet skulle kunna iaktta deras flit och fermitet, och i förlängningen deras sociala slaveri och deras existensiella ödesbundenhet.

[Den aristokratiska romantraditionen, där Drömmen om röda gemak från mit-ten av 1700-talet utgör en mittpunkt, kan utan vidare kan hävda sig gentemot den samtida västerländska romanen, vad det gäller gestaltad inlevelse, personkaraktärisering, intellektuell reflektion, bildningstäthet och intrigväv, medan gestaltningen av den kinesiska bonden ända in i våra dagar för- blivit stereotyp, grovkornig, uppriktig men sluten och förut- sägbar. Bara en och annan bonnläpp till upprorsledare, i bästa fall ny dynastigrundare, eller en eller en rebellisk parti- sekreterare i Hao Rans senare romaner har fått utrymme för en personlighet som inte nöjer sig att vara produkten av sin miljö eller eventuellt gå under i kamp mot de givna omständigheterna utan ges en chans att besegra de sociala betingelserna.]

Yu Huas prosa är precis och ekonomisk, och hans begrepp om talspråklighet är som hos hans zhejiangesiske landsman Lu Xun inte resultatet av en lyhörd härmning av den bondska grovkornig- heten utan är på sina egna villkor en konstfärdig stil. Utan att författaren överger det inre perspektivet och förblir solidarisk med berättelsens egna sociala villkor framträder huvudpersonen Xu Sanguan helt enkelt som huvudpersonen i sitt eget liv. Bonden behöver inte längre leva under den historiska krönikans feodala diktatur. Romanen skänker honom åtminstone en smula av frihetens andrum.

Och det sker precis lika gåtfullt och fräckt som i det talesätt med vilket författaren sätter punkt: ”Könshåret växer ut senare än ögonfransarna, men i slutändan blir det alltid mycket längre”

Göran Sommardal

goran.sommardal@sr.se