Matador tillbaka - som musikal!

1978 tog TV-serien Matador med oss till Korsbaek, ett litet samhälle i Danmark. Matador utspelade sig mellan 1929 till 1947 och bjöd på oförglömliga figurar som bankdirektören Värnäs, Agnes Jensen, uppkomling Skjern och kommunisten Röd. Och nu har de 24 avsnitten stöpts om i ny form och blivit en helaftonsmusikal - den hade världspremiär i går kväll i det stora operahuset i Köpenhamn. Och Per Feltzin som är ett stort Matadorfan var förstås på plats.

Äntligen får jag se dem på riktigt. Till och med den släthåriga foxterriern Kvik är med på scenen. Det är så verkligt att man nästan kan ta på dem, de träder fram, genom tvrutan och ut bland oss i salongen.

Det är alltså berättelsen om det lilla samhället Korsbaeks ordning och reda, klassamhällets vanor och ovanor, de rikas längtan efter att allt ska bli vid det vanliga. Samtidigt är det också början till uppluckring av de här rigida strukturerna. Hit kommer den driftige främlingen och inget blir som det var. Men det är inte bara han som vill ha förändring, på kaféet sitter grishandlaren tillsammans med kommunisten, i bankdirektörens hus arbetar Agnes med barnen och maten, men hon vill något mer.

Det är så vi möter invånarna i Korsbaek under alla de här åren. Var och en har ett mer eller mindre tydligt motiv till sina handlingar. En del av teveseriens storhet ligger i suggestionens kraft. De här människorna har verkligen levt, så känns det.

På Operan i Köpenhamn har gjort den här produktionen tillsammans med Danska radions underhållningsorkester. Det betyder i det här sammanhanget att grunden är storbandsjazz, med stråkar då och då. Det lilla välkända temat, själv signaturmelodin är skriven av Bent Fabricius-Bjerre och det är den här vitale 82-årige mannen som nu skrivit all musik. Just temat finns tydligt med på två ställen: i overtyren och då radion berättar att kriget är slut. Det är snyggt men det skulle nog ha gått att använda temat mer. Men okej - musiken i övrigt har ett driv och kan fördjupa känslor. Den hämtar inspiration från många håll - lindyhop, music hall, lite Gershwin, lite brittisk folkmusik, en kort storbandsrap och sedan en skamlös kopia av den underbara melodin från den gamla filmen Bagdad café, Calling you.

Det är Ingeborg Skjern som sjunger det stycket, hon spelas av sångerskan Kaya Brüel. Det är en udda showstopper, långsam och sorgset vacker.

Överhuvudtaget sjunger de bra. Det är en blandning av skådespelare som kan sjunga och sångare och dansare som kan spela. Flera av dem kända i Sverige genom de många andra danska teveserier vi fått se.

Musikalen ger oss i princip hela berättelsen - det är oerhört skickligt trimmat. Minimala scener ger snabbt förutsättningar för oss att förstå musiken och berättelsen.

Några av rollerna har fått bli mera utåtriktade, den återhållna tysta aggressionen fungerar inte så bra i en musikal av den här typen.

Ett trettiotal artister framför ett trettiotal sånger plus alla de här små, små scenerna som framförs i en myllrande effektiv scenografi och i kostymer som är omedelbart lätta att identifiera i tiden.

Och det är där det tillslut ändå blir utmattande. Det är som att den inte går att se om man inte vet vad det handlar om. Det går så snabbt att alla åren blixtrar förbi. Det är nästan fyra timmars show. Aldrig långsamt - bara lite mycket...

                                                                    Per Feltzin

                                                              per.feltzin@sr.se