Sommarpremiär för Parkteatern

Så har Parkteatern haft sin första sommarpremiär, traditionsenligt i Vitabergs-parken på Södermalm i Stockholm, och pjäsen man spelar är ”Volpone” som skrevs ungefär 1605 av dramatikern och poeten Ben Jonson, en av Shakespeares främsta rivaler om publiken när det begav sig. Nu är det Alexander Öberg som regisserat och Maria Edström har sett ”Volpone”. Hör Kulturnytt 07.46

Först en ordningsfråga, varför står det ingenstans vems översättning av Ben Jonsons pjäs det är man spelar? Mina egna efterforskningar ger vid handen att det är Göran O Erikssons från 1968, som man här dessutom har bearbetat ytterligare och strukit ner. Inget fel i det, Jonsons 1600-talspjäs har omarbetats många gånger, O Eriksson utgick från Brecht-kronprinsen Benno Bessons omarbetning på 50-talet.

Och regissören Alexander Öbergs ”Volpone” befinner sig i ett så ”samplat” teaterrum med associationer till allt från italiensk kampsång till Ted Gärdestad, att frågan om upphov och ursprung på sätt och vis blir ointressant. Här öppnas det på värsta commedia dellárte-vis, i fonden en kuliss av ett venetianskt palats och med Per Graffmans Volpone, den gamle libertinen spelandes sjuk i sin lastbara säng och omkring honom de roffiga och snikna venetianarna, advokater, köpmän och adelsmän, som i sin tur spelas på värsta cross-gender vis, där Marie Robertsons Corvino är den komiska höjdpunkten, en ha-galen Hacke Hackspett med bukfetma, och där Jonas Cruses Celia, gallfnissande med sitt stora guldkors på bröstet, inte är långt efter. Överhuvudtaget en eloge till Natahalie Pujols masker, som anknyter till Jonsons ursprungstext, där det fanns gycklare, dvärgar, enucker och hermafroditer i rollistan.

Och Jonson som på sin tid inspirerades av de romerska satirikerna passar inte så illa i vår, det här giriga och liksom helt trolösa draget hos moralisten Jonsons karikerade typer känns inte helt obekant. ”Om ni ser ett bättre samhälle, så skapa det!” som Mosca, Volpones tjänare, i Bengt Nilssons gestalt hånfullt säjer i pjäsens slutreplik, ur just Göran O Erikssons 68-översättning. Och även en sådan, i dagens klimat, övervintrad replik, gör sig förvånansvärt fint i denna post-moderna kasper-teater.     

Maria Edström

maria.edstrom@sr.se