En 600-talets Arn

Dick Harrison är en av våra mest lästa och uppskattade experter på Medeltiden. Denne Lundaprofessor i historia är också en av våra mest produktiva författare, och han har hunnit med ett tiotal böcker sedan han för sju år sedan blev känd för en bredare publik med sin Augustprisbelönta bok ”Stora döden” om Digerdöden på 1300-talet.

Nu tar han steget ut i det rent skönlitterära berättandet med romanen ”Ofärd”, och han tar ytterligare ett steg bakåt i historien till mitten av 600-talet, ett av järnålderns mörka århundraden, strax före vikingatid och andra mer exploaterade epoker. Karsten Thurfjell har läst

Ja, Dick Harrison är nästan skrämmande produktiv, man hukar inför karlns oerhörda utgivningstakt, som inte visar några tecken på avsaktning. Och det var väl ingen överraskning att han skulle ge sig på romanformen, när han så tydligt visat sina berättartalanger i sakprosans fålla.

Att han har samarbetat med Jan Guillou i Arns fotspår kan nog ha haft en viss inverkan på bokens upplägg. För att slippa korsriddare och vikingar tar sig Harrison ytterligare bakåt, ner i det riktiga mörkret, den där hemska mellantiden som historikerna brukar skaka på huvudet åt, när folkvandringarna avtagit och stamhövdingarna satt sig på olika landsändar, då det rådde hednatro, plundringsekonomi och kulturskymning.

För balansens skull i historikertvisten tar Harrison oss till andra sidan Vättern, till Östergötland. Vi möter Ulvbjörn Vamodsson , en hövdingason, men en udda figur – en stammande och inåtvänd enstöring, men - kan man ana - det är ju en roman, så han kommer att utvecklas, för han är bra på att slåss och att smyga omkring i Kolmardens vildmark – ja det heter så, det är ju 600-tal och ställena hette inte riktigt som idag, om dom ens finns kvar, för det som byggdes upp – av trä - och det som samlades ihop hade ingen större beständighet – ja över huvud taget vet man rätt lite om 600-talet, särskilt vad som hände i Sverige, och Dick Harrison har tagit sig romanförfattarens friheter att hitta på det han har känt för att hitta på, och lägga in källkritiskt accepterade uppgifter däremellan.

Det ger författaren och oss läsare möjligheten att för vårt inre föreställa oss detta landskap med sina gårdar och stormannahallar, befolkat av människor som för begriplighetens skull pratar normalsvenska med dåtida idiom, även nere i andra riken.

Vad som uppenbarligen är centralt för Harrison är att beskriva vilka möjligheter man torde haft som människa på 600-talet – och dom var minst sagt begränsade. Som fri människa eller som träl var man tvungen att ingå i en mycket snäv gemenskap på en gård eller handelsplats, för att inte omedelbart bli ihjälslagen om man skulle möta fel person på stigen, och ofta blev man ihjälslagen ändå, inte sällan av någon rival som ville åt ens ägodelar eller egendomar. Ofärden stod alltid för dörren.

Lite hårddraget kanske, men Dick Harrison lyckas onekligen pränta in den ganska uppenbara risken att hamna i någon annans våld. Det kunde räcka med att man i vanlig ordning skulle roffa åt sig nånting  och misslyckades, eller bara hade lite otur och plötsligt blev bortrövad och såld som slav i en annan landsända eller nere på kontinenten. Det där händer förstås Ulfbjörn, när han som tonåring ger sig ut som stridsman i vardande. Han dras som alla hövdingasöner in i svears och götars maktkamper, och när hans dröm om att få ge sig ut i världen infrias, dröjer det förstås inte länge innan det går åt pipan. Han tillfångatas och säljs som serv till en frankisk storman.

Vägen tillbaka blir slitsam och strapatsrik, men Ulfbjörn har vilddjuret i sig, och snart är han en fullfjädrad stridsmaskin med uppdrag kors och tvärs i det som skulle bli Frankrike - ända in i det frankiska kungahuset, en 600-talets Arn eller snarare Carl Gustaf Gilbert Hamilton med rätt att döda, som fullgör det ena omöjliga uppdraget efter det andra, som faller pladask för tidens nya musik, den gregorianska sången och blir döpt långt innan Ansgar var påtänkt. Nej, jag raljerar inte det är kul med dom idéhistoriska sammanhangen, och nog är handlingen spännande så det räcker.

Jag rasar igenom dom 500 sidorna, för det är en historisk spänningsroman. Och sen får man väl försöka låta bli att säga: jomen sådär var det, det har jag läst.

Karsten Thurfjell

karsten.thurfjell@sr.se