Don DeLillos nya roman

Sakta men säkert tickar de in: berättelserna om elfte september 2001. Det har snart gått sju år och just den här halvdistansen till händelsen brukar vara kulturens inmutade zon. Inte längre mediernas hemmaplan, ännu inte ett självklart ämne för historikerna. I precis det utrymmet brukar en författare kunna röra sig snabbare än blixten. Mellan journalistiskt och historiskt presens kan vi då få konstarternas flytande tempus – om till exempel allt som kunde ha hänt före, under och efter det att två plan flög rakt in i World Trade Center en vacker dag för så länge sedan.

Och nu har de amerikanska giganterna tagit sig in i den där zonen kring Ground Zero. Först Oliver Stone med filmen ”World Trade Center”, som kom till svenska biografer i höstas, och nu Don DeLillo med romanen ”Falling Man” – som än så länge bara finns på engelska. Men det är slående hur lite de får ut av händelsen. Kanske beror det på att den så snabbt förvandlades till absurt men oemotsägligt historiskt dokument: det är svårt att tillföra någon ytterligare fiktiv kvalitet till de direktsända tv-bilderna på det andra planet som rammar tornet. Inte oväntat är Stones och DeLillos ingångar till ämnet helt olika. Desto mer oväntat är deras utgångar, själva slutresultaten, så likartade. Oliver Stone fokuserade på den medkänsla som terrordådet väckte: i hans film framstår hela New York som en enda stor famn, där all denna vardagliga solidaritet lyfter offren upp ur ruinerna av den störtade skrapan. Don DeLillo skildrar i ”Falling Man” något mycket mindre kollektivt och i slutänden betydligt mörkare. Den högst privata, avskilda, nästan avskurna upplevelsen som ett trauma alltid innebär. Romanen kretsar kring Keith, som i det första hisnande kapitlet går ut från det störtande World Trade Center i blodig kostym och med håret fullt av glas. Runt honom svävar en före detta fru, en son, och en främmande kvinna vars portfölj han råkade få med sig ut ur kaoset. Men vad både Stone och DeLillo gör är att förvandla elfte september till någonting igenkännbart: Stone till ett typiskt hjältedrama, DeLillo till ett typiskt trauma. På det sättet missar både filmen och boken attackens själva kärna – hela det makabra skådespelet, flyguppvisningen som teater, den brutala klimaxen i terrorismens vilja att manifestera sin styrka offentligt. Den oundvikliga kopplingen mellan media och verklighet, upplevelse och budskap.  Det är konstigt att inte Don DeLillo, som kanske mer än någon annan har skildrat den här förbindelsen i böcker om vitt brus och mediesekter, inte kommer närmare. Men förmodligen har vi inte lyckats uppnå den där produktiva halvdistansen: terrordådet den elfte september tycks ännu pågå inuti det västerländska medvetandet. Det är väl, helt enkelt, fortfarande direktsändning.

Mattias Berg

mattias.berg@sr.se