Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Norén - Hamlet - Roma klosterruin

Den har varit på gång i några år nu, och varit mycket omtalad redan på förhand, Lars Noréns uppsättning av William Shakespeares Hamlet i Roma Klosterruin på Gotland. Vädret var inte helt nådigt, genrepet fick ställas in, men premiär blev det. Hamlet spelas av David Dencik, Ofelia av Lo Kauppi, Lars Norén har själv bearbetat texten, i Britt G Hallqvists översättning och han står även som scenograf till föreställningen, Ann Bonander Looft står för kostym. Anneli Dufva har sett Hamlet på Romateatern.

Klarhet. Och en sorts märkvärdig intimitet, en rå poesi med öppna spjäll mot himmelen.

Jo, det motsvarar alla förväntningar, och mer än så, Lars Noréns efterlängtade möte med Hamlet.  För det är just ett möte det här, mellan poeten Norén och skalden Shakespeare – två skrivande teatermänniskor. Det handlar inte om någon ny tolkning eller omstörtande läsning, men det finns en lyhördhet inför orden som får dem att verka nyare än vad som borde vara möjligt, med denna så hårt utnyttjade pjästext.

  Hur mycket av Hamlets svartsyn man känner igen sig i, hur mycket vårt ids ruttenhet som påminner om hans tids …det är nog däremot en personlig fråga.

Norén själv har sagt att Hamlet för honom handlar om relationen mellan barn och föräldrar, och visst har han lyckats komma ner till något av familjedramats laddning – kanske är det därför det känns intimare än Hamlet brukar göra. Men samma tydlighet, ja nakenhet, lyckas ju också öppna replikerna, strössla dem över publiken.  Som detta att hela ensemblen framför ”att vara eller inte vara” -monologen - sju rörliga kroppar och röster, och det blir en magisk ekokammare av alldeles vanlig allmänmänsklig undran över livet och döden.

De sju skådespelarna, som delar på 20-talet roller, börjar även spelet tillsammans, på rad, i  fotsida gråsvarta linnerockar. Under dem bär alla likadana raka byxor och grova skor, med genomskinliga blusar och glest stickade tröjor.

Det är svart och vitt, rått och subtilt, med vit klappersten att spela på och några höga blanka svarta skjutdörrar i ruinens valv, att spela med. Och skådespelare som inte släpper taget, som klänger, slåss och kysser varandra.

David Dencik är lika ledig i sitt spel, som hans rollgestalt är överspänd. Det finns en koncentration, en ”kom till saken” – hållning som får hans repliker att skära i luften, att kräva lyssning. Huvudet rakat, blicken mörk och intensiv. Och man vill lyssna, och man vill se, hur skådepspelarna själva lyssnar, mjukt kliver i och ur sina roller med en hårsnodd eller en hatt.  Lo Kauppi har även hon en klang, en egen ton. Hennes blick är ung och skör, men kroppen har tyngd och rösten djup; hennes Ofelia verkar nästan i överläge, nästan sund, när hon delar ut sina örter till de andra. Minnet. Tanken.

Och alla som undrar över vad som gör en klassiker till en klassiker – de kan väl helt enkelt ta sig till Roma.

Anneli Dufva

anneli.dufva@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".