Mavis Staples - 67-årig uppviglare på Berns i Sockholm

Det är många som har misstagit mig för en man, säger Mavis Staples, soulsångerskan med den karakteristiskt djupa rösten.

Bara åtta år gammal började hon sjunga altstämman i familjegruppen The Staple Singers. De tog sig från kyrkan till topplistorna och bildade soundtrack till 60-talets svarta medborgarrättskamp. Det blev några soloskivor och nu vid 67 år en storstilad comeback med det hyllade albumet ”We’ll never turn back”, producerat av Ry Cooder.

Nu har hon uppträtt hon på Berns i Stockholm.  

Det står en uppviglare på scen. En liten, satt, snart 70 år gammal uppviglare med prydligt lagda lockar. Med sig till konserten har Mavis Staples en rad nytolkningar av de traditionella sånger som ackompanjerade medborgarrättsrörelsens kamp. Och ur Staple Singers digra katalog väljer hon protestsångerna. ”Den här var Dr Kings favorit.”

Mavis Staples senaste album är en rad ungdomsminnen från tiden då kroppar efter unga svarta män flöt i Mississippifloden. Men det bär inga spår av tårögd nostalgi utan placerar erfarenheterna från det segregerade södern rakt i samtiden, med referenser till den senfärdiga nödhjälpen till orkanen Katrinas offer.

Mavis är en kontrasternas mästarinna som vet att raseri ska viskas fram och galenskap bemötas med ett hest skratt. Det är musik som besvärjer och som har mycket lite med harmonier att göra. Och live låter låtarna ännu råare än på skiva. Kanske för att Ry Cooder och hans luftiga slidegitarr saknas. På turnén har den ersatts av en elgitarr med vibrato som bidrar till väsentligt mer Creedence Clearwater Revival-tunggung. Mavis Staples flämtar, frustar, knarrar och hackar. Låter som en gisten hjulångare. Hennes röst är inte vacker, men helt monumental i sin grovkorniga råstyrka. Redan efter någon minut börjar hon torka svetten från halsen och man undrar hur det ska sluta egentligen, tänk om hon svimmar. Men så tar hon några underbart tantiga danssteg och allt är i sin ordning. Hon verkar uppriktigt glad. Och live ramas texterna om förtryck och övergrepp in av en större hoppfullhet än på skiva. För Gud finns och honom kan man ringa till, jag gör det så ofta att han blir trött på mig, säger Mavis, men det tutar ändå aldrig upptaget.

Hon agiterar, predikar och skänker förtröstan på samma gång. Det ska till en snart 70-årig uppviglare för att lyckas med det.

Clara Törnvall

clara.tornvall@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".