"Harry Potter and the deathly Hallows"

Harry Potter är ett globalt läsfenomen och att det varit en ny bok på väg har väl ingen kunnat missa. Som vanligt inför varje Potter-släpp har det rapporterats om rigorösa säkerthetsåtgärder, internetläckor och andra möjliga hot mot spektaklet. Och den här gången har det varit lite extra ståhej eftersom ”harry Potter and the dealthly Hallows”, ”harry Potter och dödsrelikerna” som den heter på svenska är den sjunde och sista boken i J.K. Rowlings osannolikt framgångsrika Serie som hon inledde för precis tio år sen. Bara den amerikanska förstaupplagan är beräknad till 12 miljoner exemplar. Och totalt har böckerna hittills sålt ca 325 miljoner. 

Av förhandsrapporteringen kunde man få intrycket att den sista Harry Potterboken skulle bli ett blodbad. Gång på gång har det upprepats - JK Rowling kommer inte vara rädd för att ta livet av huvudpersoner. Och så dör - ugglan.

Det är visserligen inte det enda dödsfallet i ”Harry Potter and the deathly hallows” - men rätt talande ändå. För något mörker vill aldrig riktigt infinna sig, trots att det är slutstrid och dags att göra upp med de onda krafterna en gång för alla. Det fäktas trollformler för brinnande livet, men allt är fortfarande ganska trevligt.

Och inte mig emot. JK Rowling är bättre på mysstämning än fantasyintrig. Och som allra bäst är hon i beskrivningarna av krockarna mellan de parallella världarna, mellan tusenårig trollkonst och England av i dag. Det är då man får veta sånt som att det vi människor tror är fyrverkerier egentligen är gnistor från slungade förbannelser, och att dimma betyder att de själsdödande Dementorerna finns nära. Och det är då trollkarlarna talar och beter sig som fryntliga brittiska gentlemän - fnyser och säger ”quite!” och ”jolly good”. Magnifikt sagoberättande och ofta väldigt roligt.

JK Rowling skulle kunna göra ännu mer av den där samexistensen mellan magiskt och vardagligt. Krocken mellan människovärlden och den magiska skuggvärlden skildras i skojiga kuriosadetaljer, men får ingen betydelse för den större berättelsen. Hur människorna påverkas av trollkarlskriget får man till exempel aldrig veta.

Mycket kritik har JK Rowling fått för sina omoderna könsroller. Och hon fortsätter envist skriva i sin urbrittiska Enid Blytonska barnbokstradition. Där flickor är flickor och pojkar pojkar, där man dricker eftermiddagste, går på internat och där barnen åldras men aldrig mognar. Inget revolutionerande händer på den fronten i bok nummer sju: Hermione är fortfarande en fröken Duktig med nära till tårar.

När nu serien är slut är det de tre första böckerna som står ut som de mest lyckade. De är tätt sammanhållna, sprudlar av fantasi och har avslutade historier fyllda av smarta planteringar. De svullna mellanböckerna har jag svårt att minnas. Trots att de var så långa hände i princip ingenting. Jämfört med de tre senaste delarna är ”Harry Potter and the deathly hallows” mer stringent och inspirerat skriven.

Men - den stora uppgörelsen stannar i den lilla världen. Civilisationens överlevnad blir aldrig lika viktig som den kära gamla internatskolans. Lite synd på en Mörkrets Furste som en gång hotade med världsherravälde.

Clara Törnvall

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".