Minnet över Lars Forssell

Författaren, poeten, dramatikern och översättaren Lars Forssell har gått bort. Han föddes 1928 i Stockholm och debuterade 1949 med Ryttaren och andra dikter 21 år gammal. Ett femtontal diktsamlingar och ett stort antal pjäser och sångtexter har runnit ur hans penna och 1971 valdes han in i Svenska akademin. Lars Forssell var en kulturkrock innan sådana blev poulära, en man som intog hela scenen. Magnus Florin minns Lars Forssell.

Jag kommer ihåg en gång på Dramaten, det var ett litterärt evenemang på Stora scenen och Forssell skulle framträda, han annonserades som nästa medverkande och började göra entré, det var en bit att gå till mikrofonen och konferenciern följde - något bävande - hans steg, publiken också. Så var han på plats och sade med sin varma skälvande röst: ”Fantastiskt att stå här på Stora scenen, där man har sett så många fiaskon.” Axlarna hoppade, jag tror att han njöt.

Han tyckte om teatern både för dess flärd och fantasteri och för dess nervositet och bräcklighet. Dess arbetsglädje och förtvivlan. Men också för dess förmåga att ta upp idéer och låta dem stöta mot varann - han har berättat att Ibsens pjäs ”Gengångare” gjorde ett enormt intryck på honom som mycket ung, det var på gamla Blancheteatern, och det blev en sporre när han själv började skriva dramatik.

Redan som 28-åring, 1956, debuterade han med dramat ”Kröningen”, just på Dramatens stora scen. Han fick glädja sig åt åtskilliga sceniska framgångar under åren framöver, men det är ju knappast så att ”Galenpannan”, ”Söndagspromenaden” och ”Haren och vråken” idag står på teatrarnas spelplaner. Tveksamheten beror kanske till dels på Forssells sätt att skriva roller. Svenska skådespelare är ofta suveräna på rollfigurer som så att säga smiter åt på kroppen, medan Forssells gestalter sitter löst, de är på något vis hypotetiska, hasardartade, kräver både upptäckt och uppfinning av sina gestaltare. Men som han skrev i artikeln ”Molière och den atonala teatern”: ”Logiska personer finns bara i dåliga teaterpjäser”.

”Det är alltid bra att vara lite slarvig, sa Strindberg”. Sa Forssell, som ville bekämpa sin talang för teknisk briljans. Han jagade efter lättsinnets rörlighet, ytlighetens mottaglighet, som uppbrottsmetod. Han vidgade fältet för vad litteratur kunde vara. Med hjälp av Evert Taube och Ekelöf och Charlie Chaplin och Pär Rådström och staden Paris smet han från sin mästare, den arton år äldre Erik Lindegren och fyrtiotalismen, och var med om att skapa inte bara ett litterärt femtiotal utan också en väg framåt för den svenska litteraturen, och scenen också. Han kom sedan att känna sig betydligt mer hemma i det litterära åttiotalet än i sjuttiotalet, som tycktes honom alltför strängt - det anknöt, tyckte han, till allt han hade försökt bryta sig loss från, medan han tyckte att åttiotalet var friare, öppnare, nyare.

Lars Forssell var visdiktare, polemiker, dramatiker, kritiker av svensk vapenexport, sångare, essäist, tidskrönikör, kärlekspoet, frilansare, tillfällighetsdiktare, resenär i de svartas USA och i Ian Smiths Rhodesia, översättare, satiriker... Han var masken, spelet, leken, showen, narreriet, ensamheten, oron... Han var Boris Karloff, Houdini, Gesualdo, Lenny Bruce, Van Gogh, Malevitj, Nijinski, Brazil Jack, döden...

Sådana bjärta kataloger ger oss bilden av Forssell som mångsidig intill obegriplig splittring. På lite avstånd kanske man kommer att märka att han hade det sega tålamodet att se och ge en helhet.

Sista raden, sista orden, i en dikt från samlingen ”Sånger”, inspelad en junidag 2003 i Studio 2 i radiohuset. Radioteatern gjorde en föreställning där Forssell läste och pianisten Mats Persson framförde musik i egen komposition. En växelsång mycket tung och lätt, mörk och ljus.

Första gången jag talade med honom var hösten 1973, jag var arton år och vi var några stycken som bildat en teatergrupp för att sätta upp Boris Vians ”Imperiebyggarna”. Jag visste att Forssell träffat Vian och översatt hans desertörvisa - ”Jag står här på ett torg”. Han stod i telefonkatalogen, så jag ringde honom. Men han ville inte prata. Jo, faktiskt! Han pratade gärna ett tag med den där artonåringen, mycket länge rentav, och generöst, om Boris Vian och annat också. Sånt glömmer man inte. Och jag tror att han talade så med många.

Basen för allting var hans förtrogenhet med den svenska poetiska traditionen. Han tyckte att Stagnelius, Wivallius, Fröding, Karlfeldt, Heidenstam med flera bildade en ekokammare där han befann sig som författare och tog diktamen. Detta dikteriska, detta egendomligt opersonliga som kan finnas som moment i skrivandet visste han mycket om.

Han visste också mycket om nervositet och rädsla. Han talade om sin rädsla vid Kubakrisen 1962, den förlamande skräck han och hans hustru kände inför ett kanske stundande kärnvapenkrig, men han talade också om en rädsla som är utan sådan yttre orsak, som bara finns där, en känsla av att det som kan skada mest - det finns i honom själv. Rädslan är för mig grunden i det han skriver, skrev. Tur att det finns lek med i spelet också.

Magnus Florin

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".