Sjölin om Sjölin om Sjölin...

Författaren Daniel Sjölin fick sitt genombrott med romanen ”Personliga pronomen” 2004, en våldsam uppgörelse med nyrikt medelklassliv i Stockholmsförorten Sollentuna, och som han enligt egen utsago skrev i vreden över hur lite uppmärksamhet hans debutroman ”Oron bror” fick två år tidigare. Sjölin kan också ses som programledare i SVT:s litteraturprogram Babel, och detta spelar en viss roll i hans nya roman ”Världens sista roman” som kommer ut i dag och som Maria Edström har läst.

Omslaget är svagt brunbeige med bara titeln i rött och författarnamnet i svart. Sara R Acedo har lyckats göra en perfekt liten parodi över den västerländska, humanistiska, oftast manliga författarens stora roman. En sån där roman fylld av ett berättande på en gång storslaget och ödmjukt. 

Men titeln ”Världens sista roman”, vittnar mer om storhetsvansinne än ödmjukhet, men så är det också en ”Daniel Sjölin” som för pennan, empatistörd psykopat, alkoholiserad programledare vars väna pojkansikte lyser upp ett alibi till kulturprogram – ”the garnish of a boy”, mediestrateg, härmare, uppvuxen på Östermalm och inte alls i Sollentuna, som han lyckades lura i läsare och kritikerkår med sin förra bok. För nu ska realismen fram, som det heter: ”I världens sista roman måste fiktionen dö”.

Ramen är alltså denna mer eller mindre sannfärdiga självbekännelse, vars egentliga handling är hur han hela tiden försöker få läsa upp den berättelse han skrivit om sitt och familjens liv för sin dödssjuka och totaldementa mamma som sitter på ett hospice, med sitt alldeles egna förhållande till orden. På väggen i hennes rum sitter de två tavlorna som hon aldrig kunnat skiljas ifrån. ” ”Glänta” som föreställer en glänta i skogen, och ”Stensopp” som föreställer en stensopp. Jag har alltid älskat hennes språkliga konkretion.”

Det handlar om språket och om berättandet, om vad det egentligen är. Sjölin har som många bra författare ett slags misstroende mot orden, en svårighet med deras symboliska betydelse och ser ofta berättelsens överenskommelser som rena övergrepp. En ”vanlig” författare hade nöjt sig med kärnhistorien, den om mamman och den okände fadern, om kompisen CJ på Östermalm, en historia om klass, lögner och smärta som skulle stå utmärkt bra på egna ben, och där Sjölin dessutom, jag höll på att säja dessvärre, visar att han skriver närmast virtuost. Men så tar han hela den här historien och dänger runt den, nyper och slår på den och besudlar den med den här bekännande ”Daniel Sjölin” – en rätt jobbig typ. Sjölin är ju inte ensam om att på det här viset skita ner bilden av den ”gode författaren”, 1989 gjorde ju tex Stig Larsson nåt liknande i ”Komedin I” med sin diskutabla namne, en fd författare som jobbade på porrklubb.

För ”Världen sista roman” vägrar närmast demonstrativt att bli en fin roman, i den tradition som omslaget ironiskt andas. Och om det är någon roll Sjölin verkar vilja ta så är det snarare narrens. Och det är faktiskt rätt uppfriskande, fler språkets narrar behövs sannerligen i samtidens konglomerat av berättelser - litteraturens, medias, marknadens.

Ordbajsare, kallar Sjölin själv sig, en som inte vet något om att skriva av kärlek, inte vet något om den tystnadens konst som skapar ett mirakel i romanens slut. Njaa, det är inte riktigt sant, en roman där ett bortvänt ansikte i slutraderna tolkas som ett ja, den har nog gjort sin vackra lilla eftergift åt vårt behov av mirakler.

Maria Edström

maria.edstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".