Frihetens pris

Idag är det 60 år sen Pakistan utropades till självständig nation i samband med att engelsmännen monterade ned sitt kolonialstyre i regionen. Dagen efter var det Indiens tur. 
  Bara några månader senare hade en miljon människor mördats och tolv miljoner drivits på flykt i det etnoreligiösa kaos som i Indien och Pakistan fortfarande går under namnet Partition. Alltså delningen av det forna Indien i tre länder, med öst- och västpakistan som territoriella nyskapelser.

En miljon döda och tolv miljoner flyktingar, hur firar man ett sånt jubileum?
  Det officiella indien måste förstås smälla av sina raketer och leverera sina tal, eller som flygbolaget Deccan Air rea ut etthundratusen flygbiljetter för 60 rupies styck, ungefär tio spänn. Mer eftersinnande personer skriver kanske hellre en essä om vilka alternativ Indien egentligen hade till det bloddop självständigheten blev till.
  I senaste numret av den amerikanska tidskriften The New Yorker söker sig den indiske författaren Pankaj Misra tillbaka till dom där skälvande dagarna för 60 år sen. Lord Mountbatten, Storbritanniens högsta höns på indisk mark, ”the viceroy” kallad, satt på kvällen den fjortonde augusti 1947 i sitt palats och såg på film, Bob Hopes senaste, ”My favourite Brunette”. Han hade anlänt till Indien i mars samma år, redan i september skulle han vara hemma igen. Under dessa få månader skulle han alltså tillsammans med några rådgivare rita om kartan för hela sydasien.
  Vad var det i detta ritande som gick så fel? Ja, enligt flera historiker som Misra hänvisar till, bland andra britten Alex von Tunzelmann, aktuell med boken ”Indian Summer”, var det framför allt engelsmännens ingrodda vana att in i det sista söndra och härska, att spela på dom religiösa motsättningar som fanns mellan hinduer och muslimer, genom att favorisera dom senare och massfänglsa dem förra så fort tillfälle gavs.
  Det kan låta egendomligt i dessa tider av islamofobi, men Mohammed Ali Jinnah, ordföranden i The Muslim leuge, de indiska muslimernas självständighetsrörelse, var en sekulariserad sunnimuslim och anglofil gentleman som gärna drack whiskey och kom bra överens med Churchill, vilken i sin tur brukade kalla Ghandi, det indiska kongresspartiets grundare och andlige ledare, för ”den där halvnakne fakiren.”
  Vi vet hur det gick. Muslimerna fick sitt land. Gränserna skar tvärs igenom urgamla kulturområden som Punjab och Bengalen. Sår i den indiska subkontinenten som ännu inte läkt. Fortfarande, skriver Misra, har en sunnimuslim från Lahore (alltså i Pakistan) mindre gemensamt med en sunnimuslim från Dakka (alltså i Bangladesh) än med en Hindubramin från New Dehli (alltså i norra Indien), vilken i sin tur antagligen känner sig totalt främmande inför en lågkastig sydindiers sätt att klä sig, äta och tala.
  Såväl Misra som von Tunzelmann verkar mena att engelsmännen borde ha stannat kvar i Indien ytterligare några år, kylt ned de religiösa motsättningarna istället för att medvetet underblåsa dom, och arbetat för ett sekulärt demokratiskt storindien inom dom gamla gränserna. Vi skulle ha sluppit kärnvapenrustningen mellan Indien och Pakistan, vi skulle ha sluppit konflikten i Kashmir, vi skulle ha sluppit Partitions alla offer, vi skulle ha fått vänta på 60-årsjubileet, men det skulle kanske varit värt att vänta på då.

Lars Hermansson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".