Fågelpoesi av Joar Tiberg

Hur många poeter som är ornitologer, eller kanske man borde säga: fågelskådande - det är inte helt lätt att överblicka. Gunnar D Hansson, Rolf Wohlin, Bengt Emil Johnson, Staffan Söderblom, Mats Söderlund.

Joar Tiberg kan vi nog utan större problem foga in i raden. Och hans nya och femte bok heter Fåglar i förorten - med Finnskogen och södra Indien”. Göran Sommardal har läst den.

För oss som för all del inte behöver vara helt intellektuellt obefåglade - kanske kan vi identifiera gök-en, kråkan, skatan och koltrasten, och dessutom känna igen något dussin fjäderfän till på utseendet - för oss går det ändå en nog så svåröverkomlig gräns till dem som genast de hör en fågellåt vet hur upphovet till den ser ut, eller så snart de får syn på någon bevingad vän vet hur det kommer att låta när han eller hon öppnar näbben.


När så Joar Tiberg introducerar oss för Fåglar i förorten - med Finnskogen och södra Indien - är det en upplevelse av frånvaro som gör sig starkast påmind. Mycket lite kan jag bedöma om det är på pricken eller inte, helt enkelt för att jag inte vet hur fågelpricken vare sig låter eller ser ut, och vet jag det ena så har jag i 9 fall av 10 inte en aning om det andra. Min läsning kan alltså inte uppmärk-samma detsamma som Tiberg uppmärksammar, jag får i stället nöja mig med att vara delaktig i hans upp-märksamhet.  
    Att ge sig i kast med en bok på sådana villkor tilldelar läsandet en särskilt tassande karaktär. Tiberg lyssnar och spanar, beskriver och benämner, låter sina egna ord kretsa, och lyfta, och ryttla och ta mark, precis som de fåglar han påstår finns, och som jag i blindo och fåvitsko förgäves spejar efter. Emellanåt med hjälp av storheter som Erik Rosenberg och Lars Jonsson och Lars Svensson hårdbeskriver han deras yttre uppenbarelser, och med hjälp av sitt eget verksamma, roterande språk spårar han konsten att skilja på sådant som sparvhök och duvhök. Men oftare låter han fågeln i fråga spegla mänsklighet, humör och skaplynne, och se dess beteende i termer av öden och äventyr.


Ju längre jag smyger fram bland Fåglar i förorten, desto mer känner jag mig som en människo-spanare på spaning efter en fågelskådare. Och det gehör som Joar Tiberg så generöst låter mig ta språkligt del av skärper min egen hörsel för den låt som han själv stämmer upp. Det betyder inte att boken utstrålar någon konst för konstens egen skull, här finns gott om sidobelysningar, samhällskommentarer, ren och skär politik renutav. Och ett språk som inte alls drar sig för att kränga.


Och bara på ett ställe skorrar det: ”en annan grej”. All annan tibergsk människolåt är värd sin vikt. Som det här:
”De små ekplantorna som spirar upp överallt härute är hennes verk, hennes bortglömda ollonförråd för vintern. Ty nötskrikan är inte bara barsk, hon är glömsk också.
Vi gillar henne rätt mycket. Hon ger en tjurig mening åt förorten. Eller hon skriver en sorts dikter (Samma sak.)
Enkla brunaktiga dikter som man tycker mycket om.
Två, tre bokstäver.”

Göran Sommardal

goran.sommardal@sr.se
                                                                                       Göran Sommardal

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".