Brunner och konstkuppen

Ernst Brunners nya bok är en så kallad faktabaserad roman. Strax före julen 2000 utfördes en spektakulär konststöld på Nationalmuseum, då tre beväpnade rånare rusade in och slet åt sig en Rembrandt och två Renoir, för att därefter fly i båt bort över Stockholms ström. Ett jättelikt mediepådrag följde jakten, och det tog ett par månader att ringa in förövarna. Däremot dröjde det nästan fem år innan Rembrandts lilla målning ”Yngling på guld” kunde återbördas till Nationalmuseum. Ernst Brunners nya roman heter just ”Yngling på guld”.

Det är ett elände med kriminaljournalistik när nånting riktigt smaskigt händer. Antingen följs spelreglerna och reportrarna försöker få ihop något vettigt av polisens tillknäppta kommunikéer, eller så lyckas kvällspressen muta sig till en läcka, och blir så braskande att man inte tror på det som står.

Då brukar jag tänka att någon förhoppningsvis kommer att skriva en bok sedan, så man får redan på vad som hände. Som Lasermannen, eller Yngling på guld.

Där man får vara med mitt i det - och jag tänker den tolfte juni klockan 11, vad gjorde jag då? Eller tänk att jag gick och handlade på ICA Rosenlundsgatan, och så låg Rembrandts målning i en lägenhet ovanpå, i fyra år.

Jag gillar alltså sådana här dokumentationer, och Ernst Brunner gör mig inte besviken. Han har gått noggrant till väga, men håller sig också i den första delen om själva stölden oväntat refererande, och har behållit mycket av protokollens och utskrifternas konstlösa realism.

Med Brunners bakgrund förstår man varför han velat skildra denna inte alltför hårt sammansvurna liga av inte alltför framgångsrika skurkar ur dom södra förorternas undre värld, med namn som Roffe Rutten, Evert Lövet och Danny Opel, alias Mister Mazda.

Här finns tillfällen till brunnerskt dråpliga slängar, men det är först i den andra delen som vi finner den poetiska, detalj- och nyansrika prosa som vi känner igen från romanerna, som här berättar om Rembrandts arbete med det lilla självporträttet som han behöll i sin ägo fram till den första konkursen, och som sen fick vandra vidare mellan olika konstsamlare fram till Nationalmuseum 1956.

Det blir ett tempobyte från den rafflande kriminalskildringen, som att lägga i ettan när man susar fram på en landsväg. Samtidigt får jag känslan av att det är meningen. Den mödosamt framlagda förhistorien våldtogs lika abrubt av den man med rånarluva som rusade in med en avbitartång, den där dagen för sju år sen.

Karsten Thurfjell

karsten.thurfjell@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".