Kulturnytt special: Werle - Animalens, Tintomaras och Thérèses tonsättare

Kulturnytt special har rubriken Werle - Animalens, Tintomaras och Thérèses tonsättare. Det är ett program om Lars Johan Werle med anledning av en ny bok om Werle skriven av Ingemar von Heijne. Redaktör Per Feltzin.

Det sänds även 1 januari 2008 kl. 9.05.

Lars Johan Werles musik visar omedelbart bredd och berättar också om varför han blev så uppskattad. Det var nytt och traditionellt, det var folkligt och elitistiskt, det var gåtfullt och klart.

Werle föddes 1926 och dog 2001. Som tonsättare är han mest känd för sina tre operor - just Drömmen om Thérèse, Tintomara och Animalen.

Så här skrev Werle själv i ett programblad 1972: ”Musiken är polystilistisk, liksom all min musik nuförtiden. Klangen pendlar mellan vad som anses korrekt i vissa kretsar och ut i bluesens och popens utmarker.” (sid 103)

Ingemar von Heijne har alltså skrivit en levnadstecknande bok om tonsättaren. Den ingår i en serie om svenska tonsättare som Kungliga Musikaliska Akademien och bokförlaget Atlantis har startat. Serien inleddes med en biografi om Hilding Rosenberg och nu är det Werles tur.

von Heijne är ju mycket känd för Sveriges Radios lyssnare. Under drygt 50 år har han presenterat musik på mängder av olika sätt: vitsigt, allmänbildande, detaljrikt och fantasifullt - och alltsom ofta allt det samtidigt. Plus originellt.

Den som hört von Heijne mycket genom åren hör honom också i den här texten. Det finns finurliga ordvändningar, närmast pratade ner i boken. Han har dessutom skapat ett korsord sist i boken för den som efter läsning vill glädja sig åt klurigheter.

Det är lättläst och fungerar alltså precis som serien är tänkt att vara. En blick in i det moderna Sveriges musikliv utan att kräva avancerade förkunskaper av läsaren. Dessutom finns en CD med 12 olika stycken ur Werles produktion. All den musik ni kommer att få höra här kommer från just den CDn - och det är mycket opera. Till exempel ur Äppelkriget. En inspelning gjord 1996 på GöteborgsOperan där den hade urpremiär. Efter alla framgångar kändes det tufft för Werle när Äppelkriget inte blev mer än en hygglig framgång. Han suckade mycket bittert i radion: ”Min bästa opera och min sista helaftonsföreställning. Jag orkar inte med en till. Jag fyller 70.”

Han hade fem år kvar att leva. Men det fanns ju en början.

1948 hittar vi honom vid pianot på en lackskiveinspelning med Sven Björklunds orkester. Fats Waller - Ain’t misbehavin’.

Werle var född i Gävle, men flyttade tidigt till de västra förorterna i Stockholm där han växer upp. Och fastnar för jazzen... och börjar att arrangera, och studera och studera än mera. Musikhistoria bland annat. Och musik hos tonsättare som Sven-Erik Bäck.

Så blir det en blandning av självstudier, körsjungande, arbeten i tillfälliga grupper tillsammans med författare, konstnärer och regissörer. Och sedan radioprogram och produktion.

Och så gör han direkt succé med sitt första opus. I en internationell tävling 1960 i Holland vinner han första pris för Pentagram för stråkkvartett.

När jag läser boken får jag bilden av en man som hela tiden hamnar på rätt ställe och i rätt position. Det där kan låta negativt, som om framgångarna inte var hans egen förtjänst - men det är inte så jag menar.

Det är mera som om livets vanliga tillfälligheter verkligen styr honom rätt. Utan att för att den skull göra det lätt för Werle.

Om man bara skulle läsa familje- och arbetshistoriken framträder en man som packar ner och packar upp mycket, oftare än andra. Han var gift tre gånger.

von Heijne skriver om operan: ”Drömmen om Thérèse fick vänta till 1964. Det berodde också på Lars Johan, LJ. Han måste få tjänstledighet från Sveriges Radio, han var mitt upp i en råddig familjesituation med skilsmässa, och dessutom gjorde Krigsmakten anspråk på signalist Werle för repöving.” (sid 60)

Men Drömmen om Thérèse blev verklighet. Och succé på alla sätt.

Drömmen om Thérèse bygger på novell av Zola. Det var regissören Lars Runsten som stod för tanken om att skapa en arenateater på nytt sätt. Runsten hade massor av idéer. Rotundan på Kungliga operan blev spelplats och Werle arbetade fram operan tillsammans med ett stort team, med förinspelade band och en orkester som satt runt omkring scenen, tillsammans med publiken.

Det här blev typiskt för Werle. Arbetet tillsammans med andra. Han kunde vara en ensling, men när det gällde arbetet för scenen var samarbetet oerhört viktigt för skapandet.

När han senare tonsatte operan Tintomara beskrev scenografen Bo-Ruben Hedwall arbetet så här:

”Lars Johan ringde och sa: Jag sitter med den och den gubben: kan jag inte få se några bilder? Det lät ju oerhört generöst och jag tänkte att nu tar han väl i. Men han gjorde inte det. Hans skrev ingenting förrän han hade fått se bilderna. Och jag märkte i gengäld att han hade färdigskrivna arior till gubbar jag inte hade ritat. Och så spelade han upp dem för mig, och på något vis var det bara för mig att gå hem och rita upp dem... Nu vet jag inte längre var det ena gripit tag i det andra.” (sid 112)

Bo-Ruben Hedwall.

Innan Tintomara blev verklighet gjorde Werle också en opera för Hamburgoperan, Resan heter den. Här finns också körstycket Canzone 126 di Francesco Petrarca, ett drygt tio minuter långt verk som sjungits ofta över hela Sverige. Vi hörde det kort inledningsvis.

Men det är de stora operorna som är centrala i Werles produktion och det är i samband med de som det finns åtskilliga vittnesmål i von Heijnes bok om just de här samarbets-arbetsmetoderna.

När det gällde Animalen berättade Werle själv så här: ”Tage Danielsson och jag hade bara lite, lite svårt i början att bestämma om texten skulle skrivas till musiken eller musiken till texten. Ganska snart kom vi fram till en spännande zigzag-metod i arbetsprocessen. Och ännu roligare blev det förstås när regi, scenografi och koreografi började förvandla våra bokstäver och notprickar till scenisk verklighet.” (sid 142)

Samarbete, samarbete och återigen samarbete. Och det var bra eftersom han kunde infoga pedagog och lärare i sin lista på yrken. Lärare för blivande operasångare och tonsättare.

Den andra speciella delen av Werles tonsättarliv är det där han kallar polystilistisk. Han använde sig alltid av många stilar. Så här citeras han i boken: ”Stilar är till för att användas, de skapar omväxling och för in publiken i dialog.... man måste tänka sig själv som publik. Om det man får uppleva på scenen hela tiden är precis det man förväntar sig blir det snart tråkigt. Men om det kommer något annat, ungefär som ett oväntad drag i schack, blir det spännande. Man lurar publiken lite grann genom att försätta den i en ny situation. Detta är en slags formmetod för mig....” (sid 155)

Men ibland förstod inte alltid publiken om det var parodi eller kärlek när det var spretigt och snabba stilbrytningar.

Brokigheten var ju tydligast i Animalen, där gick det hem. Som Werle själv sa var det ju ”Danielssons styrka att leverera bitskheter och allvarsord i mycket bedrägligt behaglig förpackning.” (sid 148)

Lars Johan Werle - en brokigt rastlös samarbetare. Med den summerande frasen i tankarna slår jag igen von Heijnes bok.

Per Feltzin

per.feltzin@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".