Far from Heaven

Todd Haynes gjorde sig först bemärkt med kort- och dockfilmen Superstar: The Karen Carpenter Story från 1987, sedermera kultfilm och bootleg-favorit. Sedan dess har han hunnit med 3 långfilmer: Poison 1991, Safe 1995 med Julian Moore som hemmafru precis som i den nya filmen, och Velvet Goldmine från 1998, om en glamrockares uppgång och fall. Haynes nya film heter Far from heaven.
Det krävs att Frank Whitaker ska visa sig vara homosexuell för att hans underbara fru Cathy med obefläckad värdighet ska kunna förälska sig i en "neger". Det är den brutala men ändå inte alltför orättvisande sammanfattningen av den berättarbåge som håller Todd Haynes film Far from Heaven samman. Brutaliteten i en sådan sammanfattning motsvaras då av schabloniseringen av filmens rollfigurer. Julian Moores ädla, klipska, vackra och politiskt progressiva hemmafru Cathy. Dennis Haysberts ståtlige svarte trädgårdsmästare, med oanad talang som konstfilosof och levnadsvis ensamstående pappa. Patricia Clarkson som den skarpsynta och osvikliga väninnan. Barnen Whitaker som bara barnen Whitaker. Egentligen är det bara Dennis Quaid som den framgångsrike men med mörka hemligheter betryckte Frank, som gestaltar en människa och en existensiell belägenhet som lämnar plats för en smula oförutsägbart liv. Resten av film är mestadels en skicklig stil- och tidsstudie av Hartford, Connecticut, 1957. Homofobi förstås, dock med den förkastliga läggningen det gäller i upplysta medelklasskretsar betraktad som en kurerbar krämpa. Rassegregering men inte längre några lynchningar. Med en sådan bakvänt idealiserad syn på historien skapar Todd Haynes en föreställning om det förflutnas människor, deras tankar och känslor som om de vore dummare eller åtminstone osmartare kopior av oss själva. Tänka sig, hur medelklassen, hur fördomsfull, hur skvalleraktig, hur torftigt levande! Och det befordar i sin tur en sorts retrospektiv självgodhet. Vi kan småfnissa och småfnittra åt tidens talesätt och fasoner. Och ingenting var bättre förr, ingenting kan vi lära oss av det förflutna utom som bakläxor, och de goda, de riktigt goda människorna, som hade oturen att leva då, de kunde bara sluta olyckligt. Bara de sensuella bilarna var egentligen bättre. Göran Sommardal
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".