Ny 800-sidorslunta av Johan Jönsson

1992 debuterade poeten Johan Jönsson med “Som samplingsdikter”, en samling som fick blandad kritik, men som av många uppfattades som det mörkaste och mest våldsamma av en ung poet på mycket länge. Två år senare kom “Näst sista våldet”, och sedan var det, som det brukar heta, tyst i sju år innan poeten började spruta ur sig böcker, 2002 kom hela tre stycken. Det här var typisk undergroundpoesi, enkla böcker med ett ibland extremt innehåll på små förlag vilka sällan recenserades. Men så upptäcktes Johan Jönsson av det lilla men inflytelserika förlaget OEI  och med det öppnades portarna till stora Bonniers som har gett ut tre tjocka böcker av Jönsson de senaste åren. Den nya 800-sidorsluntan heter “Efter arbetsschema”.

När jag som redaktör för tidskriften Lyrikvännen för några år sen gjorde ett nummer som handlade om arbetsliv, var ett bestående intryck att många skribenter hade ett utifrånperspektiv på arbete – “mina hundår i fabriken” typ. Om de inte tematiserade arbetet med själva skrivandet. Johan Jönsson gör det, det finns några rader mot slutet av boken som med stor lyhördhet följer de skrivande fingrarnas dans över tangentbordet i “bunkern”, den hyrda källarlokal i Örnsberg utanför Stockholm där författaren sitter och, så upplever man det, “vrider” ur sig dikter inifrån de olika lågstatusyrken, främst inom vården, han har under bokens tillkomsttid, grovt räknat mellan tjugohundraett och tjugohundrasex:

Att bli nedspydd av patient med förstoppning vars avföring tar vägen ut genom munnen, citat:

“Jag fick det på bröstkorgen och på magen och på ena sidan av ansiktet, över ena örat. Jag fällde upp grinden för sängen och skyndade mig att hämta min arbetskamrat. På vägen ut spydde jag själv, i dagrummet. På golvet i dagrummet, bredvid teven.”

Som ni hör är det ett nyktert och sansat, närmast loggboksartat språk, utan påtaglig subjektiv färgning, det skulle i så fall vara den där preciseringen: “på golvet i dagrummet, bredvid teven”. Han gör så där ofta Jönsson, avbryter sig, tar om, preciserar. “Jag duschade. Slängde alla kläder och duschade.” Kanske är det en vilja till exakthet, kanske bara ett helt autentiskt språkligt ticks, kanske både och.

Autenticitet förstått som ett språkligt uttryck för författarens unika själ är annars inget som verkar intressera Jönsson. I en sonnevi-norénsk efterföljd handlar det mer om att skriva sig bort från sig själv, abstrahera, i riktning mot ett överpersonligt. Men Jönssons överpersonliga är mer av denna världen än Sonnevis ”matris” och den sene Noréns ”intet”, ett slags virus av informationsteknologi, en världsfabrik av diskurser, ett oundvilkligt tillstånd av maktlöshet. Så här kan det låta i en rapport från ”bunkern”: ”Markören blinkar. Den elektriska fläkten susar. Gränssnitten diskursiva. Diskurserna immanenta. Immanensen författar.”

Den som har Göran Sonnevis Abstrakta dikter från 1963 i minne, känner igen tonfallet. Med Sonnevi har Jönsson också ett slags vänsteristiskt världssamvete gemensamt. Med poeten och dramatikern Lars Norén delar han intresset för det egna måendet, depressionen. Anledningen till att jag nämner dessa giganter inom svensk samtidslitteratur, är inte att jag nödvändigtvis menar att Jönsson håller samma klass, bara att han har dom ambitionerna. Jag menar, 800 sidor. Sonnevis Oceanen från häromåret var på 400. Efter avslutad läsning känner jag mig manglad, utmattad, överkörd, och det beror inte bara på själva omfånget. Det finns ett poetiskt tunnelseende i stora delar av denna textmassa som gör världen onyanserad, fri från intressanta motsättningar. Tillvaron är inte en endogen depression nedlagd i själva språket. Ändå kommer jag att läsa åtminstone 100 av dom här 800 sidorna snart igen.

Lars Hermansson

lars.hermansson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista