Teater

Tre systar är teater när det är som bäst

Han har blivit något av Stockholm Stadsteaters egen guldgosse, den norskfödde regissören Alexander Mörk- Eidem. Han har gjort hyllade uppsättningar av bl.a Gorkijs Sommargäster,Shakespeares En midsommarnattsdröm, Ibsens Hedda Gabler och Djungelboken. Nu har det blivit Tjechovs tur. Tre systrar är pjäsen som Mörk Eidem nu tagit sig an, bearbetat och förlagt till en regementssstad i norra Sverige på 70-talet (istället för Tjechovs Ryssland vid det förra sekeleskiftet). Systrarna är omdöpta till Ulla, Maja och Irene. Erlend Birkeland står för scenografin. Premiär var det i helgen, och Anneli Dufva var där.

Först är det snyggt. Celsingsofforna utnyttjas igen, precis som i Mörk-Eidems uppsättning av Hedda Gabler. Här är de nedsänkta i scengolvet. En gillestuga light. Långt bak på scenen ett matbord med Wegner-stolar. Systrarna är alla tre blonda, smala, vackra, klädda i enkla, stilfulla klänningar. De spelas av Ann Sofi Rase, Helena af Sandeberg och Josefin Ljungman. De har en panelklädd vägg att luta sig emot.

MEN – och det är en av Alexander Mörk Eidems alla styrkor. Det är ingen tom estetik, ingen skönhet för sakens skull. Han vill bara förstärka både tids- och klasskänslan, visa hur systrarna, med sin smak, är felplacerade i sina egna liv, långt borta ifrån allt.

Pjäsflytten i tid och rum har visserligen sina logiska hål – det funkar inte helt att låta Moskva då, på långt tågavstånd, bli till Stockholm, nästan nu, en kort flygresa bort. Men vad gör det när han så tydligt har förstått Tjechov, helt och hållet ligger nära andningen och viljan hos Tjechov. Denna eviga längtan.

Då och nu.

Och hur beter vi oss under tiden, i mellanrummen när vi bara finns och ofta är lite fåniga? För det här är roligt. Också. Släkt med Staffan Göthe i sin svarta humor med dialektinslag. Första akterna river iväg med både studentmottagning och maskerad. Ensemblespelet med den genialt förströdda tajming som är som musik. Han in där, ut, hon sätter sig, de snurrar bredvid, han pysslar med annat där borta. Replikernas rörelser åt alla håll. Bara på teatern kan man göra så. Låta tankarna bygga rummet. Bara en regissör med gehör klarar av det.

Efter paus sänks ljuset och tempot mildras, som om besvikelsen lägger sig över scenen, efter branden. År har gått, men systrarna är kvar, kommer aldrig iväg. Det är trasigt, skräpigt. Udda möbler, filtar, koftor. Sorgerna avlöser varandra. Och det finns en sådan skärpa, en sådan poesi, en sådan närvaro hos skådespelarna att jag med mina år som teaterkritiker, med så många Tjechov och Tre systrar i ryggen ändå sitter på helspänn – drabbad, på djupet berörd.

Till alla som tvivlar på teatern, tvivlar på klassikernas status – gå och titta bara. Det här är bäst, så bra som det kan vara!

                                                                Anneli Dufva
                                                           anneli.dufva@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista