Kim Longinotto gör studie i tålamod

Kim Longinotto är en Englands främsta dokumentärfilmare. Dom ämnen som hon går i närkamp med är alltid kontroversiella, som könsstympning i Kenya, transvestiter i Japan och kvinnor som försöker ta ut skilsmässa i Iran. 

Kim Longinotto har oftast fokuserat på kvinnors situation i världen, men den här gången följer hon problembarn på en specialskola i Oxford.

Mulberry Bush, är ett helvete att jobba på för de anställda. Men sista chansen för de 40 elever som ingen annan klarar av. De har tre år på sig att bevisa att de kan sköta sig. Flera av de lider av trauman och rabblar upp ord och meningar som de har hört från sina föräldrar eller andra vuxna.

Det spottas och skriks och som publik är man förbluffad över personalens tålamod. Men det som gör mest ont är att se de otroligt bräckliga barnens olycka när de blir som mest rasande, gråter och spottar ur sig vidriga svordomar. Personalen får hålla och bära ut dem. Slutligen krama om dem. Kim Longinotto visar också vilken makt och inflytande en vuxen person har över ett barn. Trots att många har blivit illa behandlade av sina föräldrar så gråter barnen varje gång föräldrarna ska lämna de efter besöket.

Precis som i hennes andra filmer finns det ingen berättarröst eller tolkningar. Istället följer hon med på ett intimt och deltagande sätt något som är väldigt ur funktion. Återigen gör hon det så bra och noggrant. Ingenting är överflödigt eller ointressant. Det som man inte vill tänka på men kan inte undvika är hur det går det för dessa barn när de lämnar Mulberry Bush och den fantastiska personalen.

Negar Josephi

negar.josephi@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".