Lennart Hjulström Foto: Petra Hellberg
Klassiker

Spröd Lennart Hjulström övertygar som Nathan den vise

1779 skrev Gotthold Ephraim Lessing, en av den tyske upplysningens stora författare, dramat ”Nathan den vise” som utspelas i korsriddarnas Jerusalem på 1000-talet. Pjäsen handlar om den judiske köpmannen Nathan vars dotter Rakel räddas ur ett brinnande hus av en kristen tempelriddare som strax innan benådats av den regerande muslimske sultanen Saladin, och förvecklingar följer…

Pjäsen var förbjuden i Tyskland såväl under Lessings tid som under nazi-tiden, men är annars frekvent spelad. Dock inte i Sverige, men nu hade ”Nathan den vise” premiär på Stockholms stadsteater i nyöversättning av Frederik Sjögren och i regi av Eva Bergman. Maria Edström har sett ”Nathan den vise” som nu utspelas i en diffus nutid.

Ja, och det är en modernisering med en mycket lätt och precis hand. Scenografen Sören Brunes enkla gallerscenografi har en arabisk touch och markerar ett slags närmast emblematiskt Mellanöstern. Nathan är klädd i svart kostym och hatt med vida brätten, Saladin i militär befälskostym och tempelriddaren är en avklädd soldat från väst som har sitt kors i halskedjan likt en id-bricka. Frederik Sjögren har nyöversatt Lessings drama till ett ledigt och för oss liksom tidlöst idiom.

Men uppsättningen lånar sig inte till någon politiserad uppdatering, utan väljer en stiliseringens, arkaiseringens väg som fungerar förvånansvärt bra, med tanke på att pjäsen egentligen är en 1700-talspjäs som utspelas på 1100-talet, för övrigt helt i linje med Lessing dragning till det shakespearska istället för dåtidens fransk-klassicism.

Rollfiguren Nathan lär vara modellerad efter Lessings gode vän filosofen Moses Mendelssohn, den judiska upplysningens fader. Och Lennart Hjulström gör sin Nathan med ytterst små men precisa medel, och den, ja, sprödhet som Hjulström fått med åren gör porträttet än mer övertygande - understryker bara Nathans inre styrka. Även Nina Zanjani är mycket övertygande som Rakel, med nerv, närvaro och bett i repliken. Det finns en ren, vacker och lite drömsk ton i den här uppsättningen som även Christer Fants Saladin och hans syster Sittah spelad av Odile Nunes vackert infogar sig i.

Det är de kristna som får stå för det brötiga och fåniga, Jacob Erickcssons soldat är hetlevrad, fördomsfull och blödig om vartannat, Bengt Järnblads munk är en lismande typ med fetkammad lugg och Angela Kovacs Daja, Nathans kristna hushållerska smider själviska ränker. Fares Fares dervisch som plötsligt blivit en olycklig finansminister är i en klass för sig med en liten ironisk knorr i spelet.

Men det finns en konsekvens i Eva Bergmans regi, i att ändå inte låta det fara iväg i figurer och krumelurer, utan våga vara i det här tydliga allvaret. Vilket möjligtvis blir aningens svårt på slutet, för där blir förväxlingskonceptet närmast komiskt – då plötsligt ser man Lessings gamla 1700-skelett.  

Men trots det, uppsättningen når pjäsens kärna - nämligen att alla dessa tre religioner kommer ur samma rot och stam och att alla är lika samhöriga som i pjäsen. Och det är kanske vid närmare eftertanke inte mindre kontroversiellt i dag än på Lessings tid.            

                                                            Maria Edström
                                                     maria.edstrom@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista