Hamadi Khemiri och Gloria Tapia. Foto: Joakim Strömholm
Urpremiär

Två gånger Khemiri, fem gånger Gud

Inom loppet av två veckor har Jonas Hassen Khemiris pjäs Fem gånger Gud premiär på två olika scener, i två olika städer, i två olika skepnader. Men allra först – och därmed de som får ståta med ordet ”urpremiär” i programbladet – är Regionteatern i Blekinge/Kronoberg som i samarbete med Riksteatern hade premiär för sin version i Växjö i lördags. Regissören heter Sara Giese och Kulturnytts Elin Claeson har sett vad hon gjort av pjäsen – som alltså heter Fem gånger Gud.

Det är omöjligt att inte smittas av spelglädjen som ensemblen på Regionteatern utstrålar. De leker sina roller, de använder publiken – spelar på och med oss. Och det är ju inte så konstigt, pjäsen de jobbar med inbjuder till det.

Jonas Hassen Khemiri har skrivit en intelligent festlig teaterlek. Han jämför den själv i programbladet, med en rysk docka - inuti den största dockan finns en mindre, inuti den en ännu mindre och så vidare. Vad finns då längst inne i hans pjäs? Ja, som alltid hos Jonas Hassen Khemiri – språket!

Hans behov av att töja på svenskan, bråka med den, utmana den verkar vara outsinlig. Kärleken till den är besvarad – språket låter sig villigt underkastas den Khemiriska knådningen och blir en sprallig, nyförälskad svenska – inte tillkrånglat bakvänd, bara modern - som berättar om tonår och utanförskap, om snårig uppväxt och om ett land i förändring och utveckling. Om mammor på dekis, systrar i rullstol och bröder i fängelse – och om Gud som MC Hammer.

Regissören Sara Giese arbetar med en enkel scenbild signerad scenografen Anna Dolata. Ett antal fonddraperier i olika dova färger, först ett grått, när det dras åt sidan växer scenrummet bakåt och avslöjar nästa fond i gammelrosa, undan för undan växer spelets yta. Annars finns där inte mer än en rullvagn med rekvisita och ganska mycket ljudeffekter. Och så skådespelarna då. Fem stycken, som spelar pjäsen om en dramalärare som ska få fyra tonåriga skolungdomar att engagera sig i Strindbergs Ett drömspel. Det går så där. Istället får vi se fem drömlika scener, där var och en får spela Gud, bestämma repliker och fördela roller – och fram träder fem personer som saknar, älskar, döljer och sörjer. Eller fyra i alla fall – för den femte personen – som inte säger ett knyst förrän i slutet – heter Sanoj – läs det baklänges – och är författarens alter ego.

Och ensemblen i all ära – men Sanoj spelas i Växjö av Hamadi Khemiri. Lillebror till den verklige författaren alltså, och gruvligt lik honom, dessutom är han minst två huvuden högre än de andra. Och eftersom rollfiguren är i stort sett stum måste han också arbeta med fysiska uttryck – plastik och mimik – han har Marty Feldmantydliga ögon – spelande, gloende, stirrande. Han är med andra ord – svår att slita blicken ifrån.

Jonas Hassen Khemiris pjäs inbjuder alltså till lek med form och tilltal – och på Regionteatern har man inte låtit sig trugas – man leker med, och kärleksförhållandet till texten märks som sagt ut i bänkraderna.

                                                             Elin Claeson
                                                       elin.claeson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".