António Lobo Antunes Foto: Eric Robert

Ny roman av Lobo Antunes

Antonio Lobo Antunes är ett av de mest kända författarnamnen i Portugal. Men också - det bör väl sägas i dessa tider - en ständig nobelpriskandidat. Han slog igenom stort med böcker som Fado Alexandrino och Förklara fåglarna för mig.

I sina romaner återkommer han till minnena från Kolonialtiden, krigen i Afrika, åren under Salazars diktatur och tiden efter då det gamla klassamhället Portugal försöker hitta sin roll i en modern tid. Allt filtrerat genom en rad människor som försöker leva och älska så gott de kan. Antonio Lobo Antunes nya roman heter Jag ska älska en sten och den är översatt till svenska av Örjan Sjögren.

Att läsa Antonio Lobo Antunes är inget man gör på bussen. Det är ett åtagande. Nästan ett arbete, som kräver en stor portion koncentration och hängivenhet. Det är väl först efter ungefär 100 av 600 sidor som konturerna av de olika personerna börjar ta form och något som liknar ett sammanhang klarnar.

Det kretsar kring ett par som skildes åt som unga. Mannen tror att hon, kvinnan, har dött på ett sanatorium. Han gifter sig, skaffar två döttrar och lever i ett känslomässigt helt iskallt äktenskap.

Av en slump korsas deras vägar igen, känslorna väcks till liv och med alla inblandades tysta vetskap tas relationen upp. Varje onsdagseftermiddag träffas de på ett tvivelaktigt pensionat i stadsdelen Graca. Och på somrarna sitter hon alltid på samma strand, med samma virkning, ett par meter framför familjen. Ända fram till att mannen dör i älskarinnans armar 50 år senare.

Egentligen är väl inte den historien i sig det intressantaste. Snarare vad som händer inne i huvudena på dem som berättar. Det ryms bara ett perspektiv i taget. Och till en början är det nästan omöjligt att veta vem som pratar. Texten flödar på utan punkter, men med många parenteser. Det är upphackat på samma sätt som en hjärnas allt annat än logiska associationsflöde. Och språket rikt, nästan övermättat av bilder som bara sköljer över en.

Som alltid hos Lobo Antunes är alla ensamma med sina tankar och sina upplevelser av livet. Det handlar om krigsminnen från Bissau. Skammen av en onämnbar våldtäkt. Saknaden efter fadern som tog tåget till Paris och aldrig kom hem igen. Livssorger som aldrig kan kommuniceras. Även om det finns stunder där något som liknar lycka kan spricka igenom.

I några partier skriver Lobo Antunes in sig själv i fiktionen. Som författaren som tappat greppet. Som rollen som psykiater, vilket han också är. Han möter en av romanpersonerna på sjukhuset. Men orkar inte lyssna på henne. Tänker mest på sitt eget komplicerade privatliv. Som antagligen är uppdiktat.

En ganska tung bild av mänsklighetens tillstånd där ingen riktigt orkar bry sig om någon annan än sig själv. Men det skoningslösa i Antonio Lobo Antunes skildring av sin tid är också uppfriskande. Ingen slipper undan. Och när man väl gett sig hän, gett sig själv tillräckligt med tid öppnar sig ett helt eget språkligt och mentalt universum med Portugals samtida historia som fond. Långt från slitna klichéer.

Cecilia Blomberg

cecilia.blomberg@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista