Carina M Johansson och Allan Svensson
Teater

En bubbla av ryggdunk och skitsnack

Dramatikern Lucas Svensson hyllades redan som student på Dramatiska Institutets dramatikerlinje. När han sedemera blev Staffan Valdemar Holms favorit och husdramatiker på Dramaten, tycktes framtiden utstakad för Svensson. Men med de senaste årens floppar - pjäserna ”Blottare och Parasiter” och ”Svenskt landskap med kinesiska detaljer” - har Lucas Svenssons rykte dalat en aning.
  I helgen var det premiär för hans nya, Park Aveny, som utspelar sig på bokmässan i Göteborg. Tobias Theorell har regisserat den, på Göteborgs stadsteater.

Visst förstår man att den entusiastiska förläggaren, hennes försupne, cyniske man, den neurotiska lillasystern, det nyupptäckta författargeniet samt förlagsvärldens alla assistenter - att de är människor av kött och blod i dramatikern Lucas Svenssons värld, verkliga personer i det märkliga mässlimbot.
  I Svenssons tappning är bokmässan - som pjäsen alltså utspelar sig under, först 1998 och sedan 2001 - en bubbla av ryggdunk och skitsnack, ett tredagars chefsfritt vuxendagis. Här göds drömmar, här punkteras karriärer, här närs otroheter och här fuskas det i livet.
  Scenografen Sven Dahlberg har byggt en stor plywoodklädd cylinder med dörrar i, mitt på snurrscenen och på golvet framför den snurras fram en anonym bar, en steril hotellfoajé, en öde herrtoalett. Rum för möten. Regissören Tobias Theorell ger oss korta scener som snabbt berättar historien om uppgång och fall, om längtan efter att vara någon annanstans - långt borta, att få vara någon annan.
  Nog hade jag hellre sett det hela på en intimare scen, för då hade texten nog landat mjukare i publiken, och känts lite mer - gjort lite ondare. Nu måste man anstränga sig och lyssna - titta och faktiskt försöka se vad som berättas. Det är lätt att bli bortsnurrad av rummens ödslighet och den där enorma cylindern.
  Med detta sagt - jag tycker om den här pjäsen, eller, jag tycker mycket om personerna i den - och framförallt den förstklassiga ensemblens tolkningar.
  Det är orättvist att lyfta fram någon men ändå är det Carina M Johanssons eldfängda och litteraturkåta förläggare och Allan Svensson som hennes smygbögige, alkholiserade drömmare till man - som syns mest och deras samspel och förmåga att få de monologiska dialogerna att lyfta och sväva är enastående - de ger historien själ och nerv och - äkta bokmässesvett.

                                                            Elin Claeson
                                                       elin.claeson@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".