1 av 2
Lars Lerin visar bilder på Waldemarsudde i Stockholm Foto: Lars Pehrson / SvD/ Scanpix
2 av 2
Vykort (1993). Foto: Lars Edelholm
Akvarellmåleri

Vattenfärgens mästare

Att Sveriges främste akvarellmålare heter Lars Lerin är det nog få som skulle bestrida. Och produktiviteten är det inget fel på, bara under 2000-talet har han givit ut ett femtontal böcker med egna bilder och texter - skildringar från resor i Indien, Iran och Ryssland, men också från de värmländska hemtrakterna. Nu kommer boken ”Mellan husen - bilder från Lofoten”, samtidigt som Waldemarsudde i Stockholm visar ett 80-tal verk från de senaste åren. Men Kulturnytts Mårten Arndtzén är inte riktigt nöjd.

Två kvinnor i medelåldern läser på väggen, om Lars Lerins tid på Lofoten. När ett långt förhållande tog slut och spriten tog över, flyttade han hem till Värmland. ”Men nu har han hittat en ny man” konstaterar den ena kvinnan, till den andras uppenbara lättnad.

Lars Lerins publik är både stor och hängiven. Och även om hans status i salongerna inte kan mäta sig med hans ställning i stugorna, finns han numera representerad på Moderna museet. Ändå, och trots hans oöverträffade skicklighet med vattenfärgerna, är det som att en osäkerhet ibland läcker in i bilderna. Ofta som skrift: långa sjok av flödande, halvt oläslig handstil i landskapens marginaler, som en tunn gardin över det perfekta bildrummet.

Som om bilden inte räckte. Som om det behövde påpekas att här faktiskt finns erfarenheter utöver de sinnliga, tankar på annat än bara ljus och skugga. På Waldemarsudde verkar man också tycka det. Varför skulle man annars inreda flera glasmontrar med ”autentiska” Lerinreliker: fotografier, uppslagna dagböcker, en resväska. Flaskpost.

Som om Lerin var död. Eller att vi behövde övertygas om att det här, det är minsann en riktig konstnär...

Men jag behöver ingen rekvisita för att se att han är det. Åtminstone så länge han håller sig hemma. På sina resor, tioårsperioden i Lofoten inräknad, blir han mer av en betraktare, uppmärksam på men liksom isolerad från sina motiv. Som om han målade vykort.

I Värmland får Lerins vattenfärger en större klang. Vare sig han målar bensinmackar i höstmörkret, sextiotalslimpor i snö eller förfallna gamla gårdar. Eller några åldrade bönders stillsamma vardagsslit, som i ”Solsken och regn” från ifjol.

I den boken lät han bli att klottra på bilderna. Kanske av respekt?

Mårten Arndtzén

marten.arndtén@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".