Litteratur

En ny generation finska romaner

Den finska författaren Sofi Oksanen blev mycket uppmärksammad för sin debutroman Stalins kossor och nu finns uppföljaren Baby Jane på svenska, översatt av Janina Orlov.  Juha Itkonen har spelat i rockband, är redaktör för en veckotidning och författare. Hittills har han skrivit fyra romaner, varav den senaste Låt mig älska mer är den första som översatts till svenska. Camilla Frostell står för översättningen av denna roman som fick det finska statspriset för litteratur 2006. Anneli Dufva har läst både Baby Jane av Sofi Oksanen och Låt mig älska mer av Juha Itkonen.

Efter Kjell Westös Drakarna över Helsingfors , boken för alla födda på 60-talet – så kommer nu böckerna för nästa gäng finländare, de födda på 70-talet och med 90-talets depprock som soundtracket för sina liv.

Itkonen är född -75, Oksanen -77 och om någonting förenar dem, så är det musiken – det är mycket the Cure och Joy Division i deras böcker – mycket sönderslitande kärlek och svärta i skuggan av 90-talets ekonomiska kris.

Annars är skillnaderna större än det som förenar.

Och jag kan inte låta bli att nämna böckernas omslag: Oksanens ilsket blankt och knallrosa med en bild av två sammanbundna händer. Hennes berättelse uppkäftigt sorgsen – en undergång utan hopp eller mening. Två kvinnors förhållande, den enas sjukdom och beroende. Deras solkiga affärsidé baserad på begagnade underkläder, den lilla lägenheten med ett kylskåp som fylls på med öl och mjölk. Kroppar, smuts, knapp dialog.

Det tar slut. Allt tar slut. Boken rymmer sitt eget slut, lika instängd i sig själv som Piki med sin panikångest blir i sitt hem.

Itkonen däremot är en drömmare, lika blekt grå, blå och skir som den bokens omslag med en skivspelare som tydlig symbol. Hans roman är tjockare, med flera bihandlingar, med större geografisk rörlighet. Summer Maple, som blir internationell rockstjärna, hamnar i New York och blir någon att för alltid fantisera kring för pojkvännen Antti, som blivit kvar i Finland.

Och Itkonen sveper och för sin historia, fram och tillbaka i tiden, över havet, alltid med musiken på, ständigt med en referens också till gamla vinylhjältar som Dylan eller Carole King – ständigt beredd att föra ett resonemang kring svårigheten i att göra en bra poplåt, storheten i det. Det är den romantiska svärtan han skriver fram, den bitterljuva.

Vad man föredrar är en smaksak – Oksanens sammanbitna kärvhet eller Itkonens poetiska vänlighet. Besatthet hur som helst. Det handlar det om. Och om att växa upp.

                                                                Anneli Dufva
                                                          anneli.dufva@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".