Stina Aronson (foto: Sören Hoffman, SVT Bild)

Stina Aronsons Syskonbädd på teaterscenen

Författaren Stina Aronson fick sitt genombrott sent, 1946, 54 år gammal och 25 år efter debuten, gjorde hon succé med sitt epos från de norrländska vidderna ”Hitom himlen” – en klassiker som häromåret gav ut på nytt. Men innan dess gav hon ut dryga tiotalet titlar, bla läsdramat ”Syskonbädd” 1931, som bara spelades kort tag av på en liten experimentteater och som huvudsakligen inte föll kritikerna i smaken. Men nu har pjäsen haft nypremiär inom ramen för SPETS-projektet där man nyupptäcker svensk kvinnlig dramatik, ett samarbete mellan Östgötateatern, Riksteatern och Länsteatern i Örebro.

Regissör för ”Syskonbädd” är Jenny Andreasson som bearbetat Aronsons text tillsammans med Franka Gebert.

I rollistan till ”Syskonbädd” finns Han, Hon, Den sjuke, Den dåliga kvinnan Tågutroparen etc, men också Ekon, Tågrök, Reklamaffischer, System av gula metallstänger – kort sagt en blandning av personer och ting som alla flyter med i modernismens ostoppbara rörelse. För modernistisk det ville Aronson vara i det tidiga 30-talet, och pjäsens öppningsscen på en tågstation signalerar allt detta rökiga, jazziga, febriga och nya. Marika Feinsilbers scenografi med sina 30-talslinjer à la Carlsund liksom kostymerna, tex Hennes - en gul klockad kappa, svart enkel page och promenadskor i platt herrmodell. Samtidigt finns nutiden här, en modern ljustavla med destinationerna Staden, Havet.

Och där på tågstationen står Hon, klart och befriande redigt spelad av Monica Wilderoth, Hon som rymt från det nervhem hennes man satt henne på när hon uttryckt att ”man har slagit ihjäl verkligheten för oss och gjort något som kallas kunskap av den”. Hon som tar tåget till Havet för att där bedriva ett feministiskt ”Till Damaskus”- liknande sökande. Hon söker nåt helgjutet, något extatiskt, något som inte helt lätt låter sig fångas. Och så där är det ofta med Aronson, hennes fragmentariska stil och inte alldeles solklara budskap gör hennes verk ofta lite kryptiska. Men i ”Syskonbädd” fångas helt klart en tidskänsla, denna liksom hänsynslöst hungriga längtan efter nåt nytt. ”Han är så germansk, väldiga blonda ytor”- som Hon säjer om sin vän Han, som inom parantes är ett litet nidporträtt av Aronsons verklige vän Artur Lundkvist och som David Rangborn gestaltar med ackuratess. Och så skrev och sa man 1931, men nu i föreställningen låter man de resande till Friheten bära på resväskor med påmålade Davidstjärnor.

Och det här med att vara en sökande, ifrågasättande och på sina egna villkor kommunicerande kvinna, utan att bli sjukförklarad eller horförklarad eller bara i allmänhet nonchalerad eller hånad, det må uttryckas lite 30-talshögtravande hos Aronson, men problemet är ju inte direkt antikverat. Det finns något lite musealt över den här föreställningen, men observera! som jag gillar - ett slags forskande i läggen som rör om lite bland bitarna i det patriarkala teaterkanonpusslet. Alla bortglömda kvinnliga dramatiker behöver inte återupprättas, men vissa är helt klart värda ett återvändande, som tex Stina Aronson.  

Maria Edström 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".