Mats Söderlund Foto: Cato Lein
Poesi

Systemskifte i Bregottfabriken

Två diktsamlingar av samma poet på två olika förlag som utkommer på samma dag, det hör inte till vanligheterna. Men Mats Söderlund publicerar i dag både ”Komage” och ”Systemet”. Och de är två böcker med två olika agendor: En frågande och sökande, och en som ger svar. Mats Söderlund debuterade 1992 med ”Det står en pöbel på min trapp” som belönades med Katapultpriset för det årets bästa debut. Och sen dess har han givit ut fem diktsamlingar, men också engagerat sig för författares ekonomiska och juridiska villkor, han är sen några år tillbaka som ordförande i Sveriges Författarförbund. Lars Hermansson har läst ”Komage” och ”Systemet”.

Nästan ingen ung svensk poet idag, och med ung menar jag poeter långt upp i medelåldern, Mats Söderlund är tex. född 1965, klarar sig utan det stilgrepp som brukar kallas omtagning, eller upprepning, eller sampling, det vill säga att rader, strofer eller delar av texter, egna eller andras, tas om, återkommer, re-cyklas. De estetiska argumenten för det här brukar handla om autenticitet– att använda sig av text som någon annan skrivit är ju både ett sätt att problematisera det egna autentiska uttrycksbehovet, och att fråga sig om inte texten eller textdelen fungerar lika bra eller till och med bättre någon annanstans, i en annan bok, ingenting har sin egna, autentiska plats i världen, allting befinner sig i nomadisk rörelse. Omtagningen brukar också ibland tolkas som ett postmodernt ”hej då” till modernistiskt nyhetsbehag.

Men när Mats Söderlund i den ena av sina nya böcker, ”Komage”, tuggar och tuggar om textdelar, låter dem komma tillbaka, aningen förändrade, längre fram i boken, är detta en hyllning till ett djur som går att se som det nomadiskas anti-tes: kossan. Med sitt lyriska idisslande gör Söderlund kossan till ett emblem för de idag huvudsakligen urbana medelklassfenomen som vi på amerikanska kallar sampling och recycling, och påminner på så sätt om att återbruket har ett ursprung långt äldre än hip-hopen. Och med det tar Söderlund ett steg åt sidan från samtida svensk halvung poesi, något som blir än tydligare i den andra av de två böcker han ger ut idag, ”Systemet”.

”Systemet” är något så ovanligt som en ditt- och datt- diktsamling, alltså en samling dikter som inte hänvisar till, eller samplar varandra, utan som är hela, avgränsade textkroppar med titlar som lydigt pekar ut innehållet i det som ska komma. Dessutom med ett enligt förlaget, ”nyenkelt och direkt tilltal som vänder sig från den senaste tidens språkmaterialism och yta.” Det här ska alltså vara den diktsamling som ger svar. Men med svar kan man då inte mena annat än att dikterna inte går att missförstå, och att de sällan behöver läsas två gånger. Några svar på hur vi ska ta oss ur den jämmerdal bägge dessa böcker trampar kring i ges inte.

Det är intressant och en smula underligt med en poet som på detta sätt vill dela upp sig i en enkel och en svår. När jag läser dikterna i ”Systemet” tänker jag ibland att det här är ju lite grand som Bodil Malmsten, eller Jaques Werup, eller Göran Greider, eller Lina Ekdahl, fast utan den individuella egenart som i alla fall Malmstens och Ekdahls dikter ofta har. När jag läser dikterna i ”Komage” tänker jag inte så. Då är det Mats Söderlund som jag känner igen honom sedan tidagare, bara lite sårigare, mer desperat, vilsnare, så vilsen faktiskt att han har delat upp sig i två. Som om han inte kunnat stå ut med motsättningen att det enkla kan vara svårt, det svåra enkelt, och lyfta det till dikt.

Jag tror att det här är två, kanske aningen otuggade, krisböcker. Jag skulle ha föredragit att de varit en.

                                                   Lars Hermansson

              

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".