Orhan Pamuk i Istanbul. Foto: Murad Sezer/Scanpix
Litteratur

Nittonhundratalet enligt Pamuk

Den turkiske författaren Orhan Pamuk fick nobelpriset i litteratur 2006. Till hans främsta romaner hör ”Den svarta boken” och ”Mitt namn är röd.” Nu kommer ”Herr Cevdet och hans söner” på svenska - en släktkrönika i tre generationer från 1900-talets Istanbul, som Göran Sommardal läst.

Orhan Pamuks nya roman är en sådan där historia där de som först är unga hinner få barn, hin­ner bli medelålders, hinner bli gamla och dö. Och där deras barn hinner få barn, bli medelålders, skilja sig och gifta om sig, och emellanåt dö. Och där t.o.m. den tredje generation unga hin­ner bli medelålders, som den unge Ahmet, knappt 10 år äldre än sin författare och målare som också Orhan Pamuk en gång drömde om att bli.
  Herr Cevdet och hans söner är till skillnad från flertalet av de av Pamuks romaner som tidigare finns på svenska, ingen historia som bygger på en spännande intrig, ett förväxlingsdrama som i Den vita borgen, eller ett gåttfullt försvinnande som i Den svarta boken eller mordgåta som i Mitt namn är röd.    Den rätt omständliga släktkrönika som i stället tonar fram, med början i 1905, starx för den kemalistiska omvälvningen och med slutpunkt 1971 strax inför den senaste mi­litärkuppen - i stället för den mer hetsiga uppmärksamhet som de tidigare romaner­na uppmanat till inbjuder den här historien till en annan läsart, där olika personer ur olika generationer växelvis och subjektivt får återge det stora och det lilla skeendet, släkthistorien, personberättelserna och det nationella dramat.
  Missmod och framåtanda kunde vara en alternativ titel på denna roman som beskriver det moderna Turkiets framväxt – kampen mellan den osmanska traditionen, med religion och om­skärelse och den europeiska moderniteten: järnvägar och Hölderlin, Rousseau, glödlampor och Goya och inte minst i denna släkthistoria: konsten att göra turkiska affärer.
  Mer än i någon annan av Pamuks romaner jag läst, möjligen med undantag av Det nya livet, tränger just moderniteten in i människornas som mest personliga föreställning­ar. Världen upphör att vara traditionellt naturlig, alla måste ta ställning, tänka sig för, bestäm­ma sig. Påtagligast, eller i varje mest iögonenfallande drabbar detta männen. Förutom den första av dem, Cevdet, som ju blir affärsman, blir hans son Refik en vankelmodig ingenjör. Hans vän Ömer tar på sig rollen som oövervinnlig erövrare. Deras gemensamma vän Muhittin karriärväxlar från självmordsbenägen poet till panturkisk nationalist. Och dessa utåt världsliga val­situationer framställs av Pamuk som i kanske ännu hög grad djupast personliga trauman. 
  Pamuks roman har liknats vid Thomas Manns släktkrönika Buddenbrooks, men det finns ett annat och som jag tycker bättre spår, som Pamuk själv låter de två sista personerna i romanen, Ahmet och Ilknur, lägga ut. Och det är Dostojevskij, och Onda andar.
  Också Pamuk låter sina personer diskutera och nagelfara tidens politiska idéer, fast alltid övertygande inmängda i den lilla familjeintrigen. Och precis som hos den ryske föregångaren pendlar tanken mellan den gruvliga entusiasmen och det malande missmodet.
  Men Pamuks roman är, precis som den heter, Herr Cevdet och hans söner, en aldrig övergiven släktkrönika, men där politiken samtidigt förblir ett närgånget, ofta mycket närgånget sällskap.

                                                      Göran Sommardal    
                                                  goran.sommardal@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".